18
förenade därmed. Sägnen har emellertid varit mycket omtvistad och på senaste tiden visats vara grundlös, hvilket dock icke hindrade den stora firman M. Rivadeneyra att år 1863 för en kort tid flytta ut en del af sitt tryckeri till samma hus, som enligt sägnen tjänat Cervantes till fängelse, och där trycktes en den vackraste upplaga i litet format af D. Quijote, med noter af Hartzenbusch, säkerligen den enda bok som någonsin blifvit tryckt i Argamasilla.
2 Sp. olla, som både till namnet och gagnet tagits i arf från romarne. Ordet betecknar dels en gryta eller lerkruka, särskildt för matlagning, dels innehållet, d. v. s. maten som lagas däri och hvars vanligaste beståndsdelar äro ox- eller fårkött samt garbanzos, ett slags stora, präktiga gula ärter; efter råd och lägenhet kan ytterligare tillsättas korf, fläsk, höns, kaniner, kål, m. m. I det inre Spanien, där tillgången på födoämnen ej är så riklig, nöjer man sig ofta med pucheros, lerburkar, som uppställas icke på, utan omkring en koleld samt där få stå och puttra och småkoka ända till 5-6 timmar; i vår Hagdahls berömda kokbok yttras de amplaste loford om ett dylikt sätt att tillreda maten, och visst är, att den därigenom blir så utmärkt smaklig, att man gärna håller till godo med den, antingen den nu är lagad i olla eller puchero, de 360 dagar af året, som den förekommer på middagsbordet i borgerliga spanska hus. Detta motsvarar således just hvad vi kalla husmanskost; men värre är det med duelos y quebrantos, egentl. sorger och förluster: när kreatur hade förolyckats ute i marken, lär man nämligen hafva användt det som vi kalla »räntan», d. v. s. djurens innanmäte jämte hufvud och fötter, hvilket alltsammans icke ansågs som riktigt kött, till föda på lördagen, som i Spanien var särskild fastedag till tack för den stora segern öfver morerna vid Las Navas de Tolosa år 1212. Så förtäljes saken af portugisen Thomé Pinheiro 1605; men visst hade väl ändå i tidernas längd bruket kommit att gälla icke blott om förolyckade, utan äfven om slaktade djur, och till sist befriades spaniorererna helt och hållet från denna fasta af påfven Benedikt XIV. Det säger sig själft, att det är svårt att få ett passande ord till den svenska öfversättningen; det valda är kanske icke sa långt från verkligheten, eftersom slarfsylta på franska heter tripes de bœuf.
3 Tagit graden i Siguenza. En snärt åt de små landsortsuniversiteten, som beskyldes att sälja sina lärdomsgrader för penningar; skämtare påstodo, att i Siguenza såldes doktorshattar till åsnor för 2 dubloner stycket.</ref>
4 Ciden Rui Díaz. Rodrigo (i förtroligt tal Rui) Díaz (= Diegos son), Spaniens i sång och saga mest firade nationalhjälte, var en verklig person, ehuru hans historia blifvit på mångfaldigt sätt utsmyckad af dikten. Han var född i Vivar sannolikt 1026 och dog den 10 juli 1059 efter en ytterst omväxlande och bragdrik lefnad, hvarunder han isynnerhet utmärkte sig genom sina strider mot morerna, från hvilka han bl. a. eröfrade Valencia. Han är mest bekant under ett af sina båda tillnamn, Campeadoren (= lat. Campiator), d. v. s. kronfiltherren, hvilket angifver hans ställning i det kristna Spanien, och Ciden eller härskaren, herren, som muselmännen redan tidigt började kalla honom.
5 Bernardo af Carpio är nästan lika mycket som Ciden besjungen i spanska folkvisor, men hans historiska existens är ej fullt säker. Ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada († 1243) berättar emellertid i sin krönika, att Bernardo deltagit i striden vid roncesval, hvilken enligt denna framställning skulle ha ägt rum icke mellan kristna och morer
