216
morgonstjärna, ja en sol för alla tappra och förälskade riddare, och honom böra vi taga till mönster, vi alla som kämpa under kärlekens och ridderlighetens fana. När nu allt detta förhåller sig så, som det verkligen gör, tycker jag, käre Sancho, att den vandrande riddare, som närmast efterliknar honom, också kommer närmast att uppnå all ridderlig fullkomlighet. Och en af de saker, i hvilka denne riddare mest visade sin klokhet, dygd, tapperhet, tålsamhet, ståndaktighet och kärlek, var när han, förskjuten af sin härskarinna Oriana, drog sig undan till botgöring på Armodsklippan och ombytte sitt namn till Beltenebrós[1], som för visso var ett betydelsefullt namn och passande för det lefnadssätt han frivilligt hade utvalt. Hvad mig angår, är det mig lättare att efterlikna honom härutinnan än i att klyfva jättar, hugga hufvudet af ormar, döda drakar, nedgöra krigshärar, krossa flottor och upphäfva förtrollningar; och, eftersom denna nejd är så lämplig för dylika botöfningar, är det icke skäl att släppa ur händerna det tillfälle, som nu så bekvämt bjuder mig sina lockar[2].»
— Men, inföll Sancho, hvad är det egentligen Ers Nåd ämnar göra på denna aflägsna ort?»
— »Har jag icke redan sagt dig, svarade D. Quijote, att jag vill efterlikna Amadís genom att här uppträda som förtviflad, förryckt och vansinnig, och på samma gång efterlikna den tappre Roland, när han vid en källa fann bevisen att den sköna Angelika hade begått något nesligt med Medor, och i förtreten däröfver vardt galen, så att han ryckte upp träd, grumlade vattnet i de klara källorna, dödade herdar, slog hjordar, antände kojor, nedref hus, bortsläpade hästar och begick tusen andra öfverdåd, värda evigt rykte och åminnelse?[3] Och ehuru jag icke tänker efterlikna Roland, eller Orlando, eller Rotolando — ty han bar alla dessa tre namn[4] — stycke för stycke i alla de galenskaper han gjorde, sade och tänkte, så vill jag dock göra ett utkast, så godt jag kan, till dem som tyckas mig vara de väsentligaste; och det skulle kunna hända att jag nöjde mig med att blott efterlikna Amadís, hvilken icke gjorde några skadliga galenskaper, utan tårfulla och känslosamma, men ändå vann lika stort rykte som den allra ryktbaraste.»
— »Mig tyckes dock, sade Sancho, att de riddare, som buro sig åt på sådant vis, voro harmsna och hade någon anledning att begå de där dumheterna och botöfningarna; men hvad har Ers Nåd för anledning att slå sig på galenskap? Hvilken dam har förskjutit er? Eller hvilka bevis har ni
- ↑ Beltenebros (jämf. sid. 115 not. 7) var ett namn som Amadís af Gallien icke tog sig själf, utan som gafs honom af eremiten på armodsklippan; han behöll det dock sedermera under någon tid, tills Oriana åter försonade sig med honom.
- ↑ Som nu så bekvämt bjuder mig sin lock. Antikens folk gåfvo ofta de abstrakta begreppen kött och blod, d. v. s. de tänkte sig dem i personlig skepelse. Så ock med Tillfället, hvilket föreställdes som en ungdomlig gestalt med fladdrande lock framtill, men skallig på bakhufvudet. Under hänvisning till Tillfället, af Lysippus, i Tegnér den äldres Grekiska bilder, må här ur detta stycke endast anföras de fyra rader, som förklara stället i vår text:
A. Håret, hvi flyger det dig i ansiktet? —
B. Underlig fråga! Den, som mig griper i hast, gripe i locken mig fatt.
A. Baktill är hufvudet kalt; hvi så? —
B. Har jag flyktat på vingfot, Ingen, hur gärna han vill, fångar den rymda igen.
Denna föreställning om Tillfället ärfdes sedan af de romanska folken och fortlefver ännu hos dem; således finnes t. ex. hos fransmännen ett ordspråk: l’occasion est chauve, il est difficile de la bien saisir = Tillfället (som personlighet) är skallig, det är svårt att riktigt få tag i henne. - ↑ Historien om Medor och Roland förekommer i Ariostos Orlando Furioso, med början i 23:e sången.
- ↑ Roldan är den spanska, Orlando den italienska, och Hruotland den forntyska formen af Rolands namn.
