Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
217

funnit, som kunna komma er att tro att fröken Dulcinea af Toboso haft något barnsligt för sig med mor eller kristen?»

— »Däri ligger knuten, svarade D. Quijote, och det är just det fina i mitt företag, ty att en vandrande riddare blir galen med skäl, det är ingenting att tacka för; det rätta profvet är att bli vansinnig utan anledning, så att min dam måste tänka: när sådant kan ske på det färska trädet, hvad skall då icke ske på det torra! Dessutom har jag full grund därtill i den långa skilsmässan från min ständigt bjudande härskarinna Dulcinea af Toboso, ty, såsom du redan hörde den där herden Ambrosio säga, som vi träffade här om dagen: en frånvarande lider allt ondt och fruktar allt ondt. Därför, min käre Sancho, skall du ej spilla tid på att afråda mig från en så utmärkt, så lyckligt funnen och så makalös efterhärmning: galen är jag och galen blir jag, ända tills du kommer tillbaka med svaret på ett bref, med hvilket jag ämnar sända dig till min härskarinna Dulcinea; blir det sådant som min trohet förtjänar, så slutar mitt vansinne och min botgöring; blir det tvärtom, så blir jag galen på fullt allvar och som sådan känslolös för allting. Så att, hvad för slags svar hon än ger, kommer jag ifrån den själsstrid och plåga, hvari du lämnar mig, i det jag antingen som klok får glädjas åt det goda budskap du medför, eller som vansinnig icke har känsla för det onda du förkunnar mig. Men säg mig, Sancho, har du tagit riktigt vård om Mambrinos hjälm? ty nog såg jag att du tog upp honom från marken, när den där otacksamma människan ville slå honom i stycken, men ej kunde, hvaraf man kan inse huru väl han var härdad.»

Härtill svarade Sancho: »Vid lefvandes Gud, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden! jag kan ej utstå eller med tålamod fördraga somt som Ers Nåd säger och som kommer mig att tro, att allt hvad ni säger mig om riddaresaker och om att vinna konungariken och kejsaredömen, om att skänka bort öar och att förläna andra ynnestbevisningar och härligheter, såsom vandrande riddares sed är, det måtte alltsammans vara munväder och löst prat, och alltsammans bara pladder och sladder eller hvad vi nu skola kalla det: ty om någon hör Ers Nåd påstå att en barberareskål är Mambrinos hjälm, och ni så allt sedan dess inte[1] kommer från denna villfarelse, hvad skall han tro annat än att den som säger och försäkrar sådant inte är rätt klok? Skålen har jag alldeles full af bucklor i mitt knyte; och jag har den med för att laga den, när jag kommer hem, och begagna den när jag rakar mig, om Gud

  1. Sp. mas de cuatro dias. Herr Ormsby anmärker med rätta, att cuatro ofta har en obestämd form af några, och äfventyret med Mambrinos hjälm hade ju tilldragit sig ej längre tillbaka än dagen förut.