218
är så nådig emot mig att jag en gång får återse hustru och barn.»
— Ser du, Sancho, vid samme Gud, som du nyss svor vid, svär också jag, sade D. Quijote, att du har det klenaste förstånd som någon vapendragare i världen har eller har haft! Är det möjligt att under hela denna tid du vandrat med mig du ej kommit underfund med, att allt hvad som rör vandrande riddare ser ut som hjärnspöken, dumheter och galenskaper, och är alltsammans afvigvändt? Icke som om det verkligen skulle förhålla sig så, utan emedan vi ständigt hafva i följe en svärm trollkarlar, som förbyta och omskifta allt hvad oss tillhör och förvandla det efter sitt behag och allt efter som de hafva lust att gynna oss eller fördärfva oss. Däraf kommer det sig, att det som för dig ser ut som en barberareskål, ser för mig ut som Mambrinos hjälm, och för en annan tör det se ut som ännu något annat. Också var det ett utmärkt försiktighetsmått af den trollkarl, som står på min sida, att ställa så till att det för alla ter sig likt en barberareskål, som verkligen och sannfärdeligen är Mambrinos hjälm; emedan han har ett så högt värde, skulle nämligen alla människor förfölja mig för att beröfva mig den, men, när de se att det icke är mera än ett barberarebäcken, bry de sig ej om att stå efter honom, såsom det tydligt visade sig med den karlen som ville slå sönder honom och lämnade honom kvar på marken utan att taga honom med sig; ty sannerligen, hade han känt igen honom, skulle han aldrig ha lämnat honom kvar. Tag vara på honom, min vän, ty för ögonblicket behöfver jag honom icke; fastmer måste jag afkläda mig alla dessa vapen och blifva lika naken som jag kom till världen, om jag beslutar mig för att i min botöfning mera följa Roland än Amadís.»
Under dessa samtal anlände de till foten af ett högt berg, hvilket nästan som en brant klint stod upp bland många andra, som omgåfvo det; nedanför rann en lugn bäck, och rundt omkring detsamma sträckte sig en ängsmark så grön och yppig, att den fröjdade åskådarens ögon; där stodo många skogsträd jämte allehanda örter och blomster, som gjorde stället behagligt. Denna plats utvalde riddaren af den Sorgliga Skepnaden till sin botgöring, och, så snart han fick syn därpå, upphof han sin röst och talade, som om han verkligen varit förryckt: »Detta, o Himlar! är det ställe som jag utväljer och bestämmer för att begråta den olycka, i hvilken I själfva hafven störtat mig; detta är den plats där mina ögons tårar skola föröka den lilla bäckens vatten, och
