220
det var Guds behag. Och i sanning, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, är det så att det skall bli allvar af med min resa och Ers Nåds galenskap, så är det så godt att sadla på Rocinante igen för att ersätta förlusten af min grålle, ty det skall spara tid för min resa fram och tillbaka; skall jag göra den till fots, så vet jag hvarken när jag kan komma dit eller därifrån, för det är nog så att jag är en klen fotgängare.»
— Ja, Sancho, svarade D. Quijote, det får bli som du vill, ty ditt förslag synes mig icke oäfvet, och jag säger att tre dagar härefter skall du bege dig af, ty jag önskar att du under tiden får se hvad jag gör och talar för hennes skull, på det du må kunna berätta det för henne.» — »Hvad mera behöfver jag då se, sade Sancho, än det jag redan sett?» — »Du har just bra reda på saken! svarade D. Quijote; än återstår för mig att sönderrifva mina kläder, kasta omkring vapnen och ränna hufvudet mot klipporna, jämte andra saker i samma väg, som skola sätta dig i förvåning.»
— »För Guds skull, sade Sancho, se sig väl före, Ers Nåd, hur ni ränner åstad med hufvudet, ty ni kan råka på en så spetsig klippa, att hela tillställningen med den här botöfningen ramlade för första stöten. Jag för min del tycker att, enär Ers Nåd anser, att dessa stötar med hufvudet äro nödvändiga härvidlag och att dem förutan denna saken icke kan gå för sig, ni kunde nöja er, efter ju alltsammans är låtsadt och eftergjordt och på narri, ni kunde nöja er, säger jag, med att köra hufvudet emot vatten eller mot något mjukt, t. ex. bomull, och öfverlåt sedan åt mig det öfriga, så skall jag säga för vår härskarinna, att Ers Nåd rände emot en klippspets hårdare än spetsen på en diamant.»
— »Jag tackar dig för din goda mening, min käre Sancho, svarade D. Quijote; men jag vill låta dig veta, att allt detta som jag gör, är visst icke på narri, utan på fullt allvar, ty annars vore det att öfverträda ridderskapslagarna, hvilka bjuda oss att icke säga en osanning vid äfventyr af samma straff som för dem, hvilka återfalla i kätteri; och att göra en sak för en annan är detsamma som att ljuga. Följaktligen måste mina stötar med hufvudet göras riktigt, äkta och med gällande kraft, utan något slags spetsfundighet eller själfbedrägeri, och det blir nödigt att du lämnar mig något linneskaf för att förbinda mig, eftersom ödet ville att vi skola vara i saknad af balsamen, som gick förlorad för oss.»
— »Värre var det att förlora åsnan, svarade Sancho, då med den linneskaf och allt annat gick förloradt[1], och jag ber
- ↑ Här missminner sig Sancho, ty linneskafvet med öfriga persedlar låg i tvärpåsen, och den hade värden behållit, när Sancho red sin väg utan att betala. Se slutet af sjuttonde kapitlet, sid. 131 här ofvan.
