Ers Nåd att aldrig mer påminna er den satans drycken, ty blott af att höra den nämnas går det rundt för mig i själen och ändå mer i magen. Dessutom ber jag er antaga att de tre dagarne redan äro förlidna, som ni gaf mig till frist för att skåda de galenskaper ni gör: jag godkänner dem som gjorda gärningar, sedda af mig och laga kraftvunna, och skall för vår härskarinna berätta underbara saker därom. Skrif nu bara brefvet och affärda mig genast, ty jag har stor lust att komma tillbaka och taga Ers Nåd ur denna skärselden, i hvilken jag kvarlämnar er.» — »Skärseld kallar du det, Sancho? sade D. Quijote; bättre gjorde du i att kalla det ett helvete eller något ännu värre, i fall sådant finnes.» — »För den som är i helvetet, svarade Sancho, har jag hört sägas att nulla est retentio[1]»? — »Jag förstår ej hvad som menas med retentio», sade D. Quijote. — »Retentio, svarade Sancho, det är att, när någon är i helvetet, så kommer han aldrig därifrån och kan det icke heller; men med Ers Nåd blir det tvärtom, eller ock skall det vara klent beställdt med mina hälar, i fall jag har sporrar på dem för att pigga upp Rocinante med. Och låt mig bara komma väl till Toboso och inför vår nådiga fröken Dulcinca, så skall jag berätta henne sådana saker om de dumheter och galenskaper, (det kommer ju på ett ut,) som Ers Nåd har gjort och fortfarande håller på med, att jag skall få henne mjukare än en handske, om jag än fann henne hårdare än en korkek; med hennes ljufva sockersöta svar kommer jag sedan tillbaka genom luften som en häxmästare och tar Ers Nåd ur denna skärselden, som ser ut som ett helvete, men icke är det, eftersom det finnes hopp om att komma därur, ett hopp hvilket, som jag redan sagt, de icke äga som äro i helvetet, och jag tror icke heller att Ers Nåd skall påstå något annat.»
— »Det är sant, sade han af den Sorgliga Skepnaden; men huru skola vi bära oss åt för att skrifva brefvet?» — »Och åsne-anvisningen med», tillade Sancho. — »Allt skall komma med, sade D. Quijote; och, efter här ej finnes något papper, är det väl så godt att vi skrifva det, liksom de gamle, på blad af träden eller på små vaxtaflor, ehuru det torde vara lika bra, ja till och med bättre att skrifva det i Cardenios anteckningsbok, och du får se till att låta renskrifva det på papper och med vacker stil på första ställe du träffar, där det finnes en skolmästare, och eljest kan hvilken klockare som helst renskrifva det åt dig; gif det icke till renskrifning åt någon domstolsskrifvare, ty de skrifva en protokollsstil som icke den lede själf kan läsa.» — »Nå, huru skall det gå med namn-
- ↑ Nulla est retentio säger Sancho i stället för nulla est redemptio, och lyckas därmed ungefär vända upp och ned på meningen, ty det förra uttrycket skulle betyda: honom kan ingen kvarhålla, medan däremot det senare säger: för honom gifves ingen återlösning. — Det berättas för öfrigt, att, när Michel Angelo på väggmålningen i Sixtinska kapellet bland de fördömda porträtterat en kardinal, som på något sätt förargat honom, och denne klagade för påfven däröfver, svarade honom påfven: »Min vän, hade han satt dig i skärselden, kunde jag hafva hulpit dig, men i helvetet nulla est redemptio.»
