230
för sådan anlednings skull komme att företaga någon rannsakan om Dulcineas stamträd och anor.
18 Mitt bomärke. I äldre tider var det brukligt att efter själfva namnet, som alltid skrefs så läsligt som möjligt, tillägga de båda latinska orden propria manu = egenhändigt; men som dessa stodo där snart sagdt blott för formens skull, tog man sig större friheter med skrifningen af dem, så att de ofta blefvo alldeles oläsliga och slutligen urartade till ett slags krumelur, som dock hvar och en alltid skref på sitt en gång för alla antagna vis. Här i Sverige fanns detta bruk under vår storhetstid: riksförmyndarnes namn t. ex. äro alltid skrifna med deras vanliga handstil och mycket lättlästa, och krumeluren efteråt, som stundom är synnerligen invecklad, företer alltid samma formering. Så är det än i dag i Spanien, där samma bruk är allmänt gängse, och en antecknings äkthet styrkes där icke med att, som så ofta hos oss, klottra till namnet mer eller mindre oläsligt, utan genom den vidfogade krumeluren eller slängen, som på spanska kallas rúbrica och som, under sådana förhållanden samt vid brist på något lämpligare ord, torde kunna på svenska benämnas bomärke.
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Hvari fortsättas de utsökta kärleksbevis, som D. Quijote utförde i Sierra Morena.
Återkommande till berättelsen om hvad han af den Sorgliga Skepnaden gjorde, sedan han såg sig ensam, förmäler historien att, när D. Quijote, som nämndt är, naken från midjan ner och klädd från midjan uppåt, hade slutat sina kullerbyttor och luftsprång och märkte, att Sancho hade ridit sin väg utan att vilja afbida flera af hans narraktigheter, steg han upp på toppen af en hög klippa och började där att ånyo öfvertänka något som han många gånger förut hade funderat på, utan att någonsin hafva kommit till ett beslut, nämligen hvilketdera vore bättre och lämpligare för honom att efterlikna Roland i dennes våldsamma eller Amadís i hans svårmodiga galenskaper, och härvid resonerade han för sig själf sålunda: »Om Roland var en så god riddare och så tapper som alla påstå, så hvad är väl det för märkvärdigt? Han var ju i alla fall hård, så att ingen kunde döda honom annat än genom att ränna en grof tvåstyfversnål genom fotsulan på honom, och han gick alltid med egkor med sju järnsulor[1]; emellertid hulpo honom inga knep emot Bernardo af Carpio, ty denne kom underfund med dem
- ↑ Här, som på andra ställen, begår D. Quijote hvarjehanda förväxlingar så väl med personer som med saker, hvarvid det är ovisst, om dessa förväxlingar bero på en glömska af författaren, eller om denne med flit velat låta dem framstå som prof af D. Quijotes virrighet. Riktigt är att enligt Ariosto Roland var sårbar endast på fotsulan, hvarför han alltid var angelägen om att skydda denna; men han gick dock ej, som här säges, med sju järnsulor, utan det var Ferragús som bar dem, ehuru icke som underlag på sina skor, utan som plattor framtill på kroppen, på det enda ställe där äfven han var sårbar.
