och kramade ihjäl honom i Roncesvaux[1]. Men om vi nu i fråga om honom lämna å sido det med tapperheten och hålla oss till det att han miste förståndet, så är det visst att han miste det för de märken han fann vid källan och de underrättelser herden gaf honom om att Angelika två och flera gånger hade tagit sin middagslur tillsammans med Medor, en krushårig morpojke och page åt Agramante[2]; och om han insåg att detta var sant och att hans dam hade burit sig illa åt emot honom, gjorde han ej för mycket uti att bli galen. Men jag, huru kan jag väl efterlikna honom uti hans galenskaper, när jag ej har liknande anledning därtill? Ty min Dulcinea af Toboso, det vågar jag svärja på, har i alla sina lifsdagar aldrig sett någon mor sådan han är, i sitt eget folks dräkt[3], och är än i dag sådan som den moder, som födde henne till världen[4]; och jag skulle göra henne uppenbar orätt, om jag tänkte annat om henne och förfölle i samma slags galenskap som den rasande Roland. Å andra sidan finner jag att Amadís af Gallien, utan att mista förståndet eller begå några galenskaper, vann så stort rykte i svärmisk kärlek som någon; ty hvad han gjorde, enligt hvad hans historia intygar, var ej annat än att, när han såg sig förskjuten af sin härskarinna Oriana, som hade förbjudit honom att visa sig för hennes ögon, tills hon tilläte honom det, han då drog sig undan till Armodsklippan i sällskap med en eremit och där tog sitt lystmäte af tårar och böner till Gud, ända tills Himlen kom honom till hjälp midt i hans största nöd och betryck. Och, om detta är sant, som det verkligen är, hvarför skall jag då göra mig besvär med att kläda af mig alldeles naken eller tillfoga dessa träd något ondt, då de aldrig ha gjort mig något för när? eller grumla det klara vattnet i dessa bäckar, som skola gifva mig att dricka, när jag får lust därtill? Nej, lefve minnet af Amadís, och må han af D. Quijote efterliknas i allt möjligt! Om D. Quijote skall sägas detsamma, som om den andrer[5], att, om han icke utförde stora ting, hade han en brinnande längtan att göra det, och, om jag ej är förskjuten eller försmådd af Dulcinea af Toboso, så är det, som jag redan sagt, tillräckligt för mig att vara borta ifrån henne. Välan då, låtom oss lägga hand vid verket; kommen mig i minnet, Amadís’ gärningar, och lären mig hvarmed jag skall börja att eftergöra eder! Dock, jag vet ju att det mesta han gjorde var att lisa böner och anbefalla sig åt Gud. Men huru skall jag bära mig åt med radband, ty jag har icke något sådant?»
- ↑ Till hvad som i not. 5 på sid. 18 här ofvan sagts om Bernardo af Carpio må här tilläggas, att folkvisorna behandla Rolands slut på olika vis, i det de, som diktats efter spanska sägner, framställa detsamma såsom D. Quijote här gör, medan däremot andra, som följt franska källor, ansluta sig till den allbekanta Chanson de Roland och låta hjälten dö af sina sår efter nederlaget vid Roncevaux.
- ↑ Se Ariostos Orlando Furioso, XXIII, str. 103, 119, 120. Medor var dock ej page åt Agramante, utan åt hjälten Dardinell, hvilken han visade en trohet, som utan Angelicas hjälp skulle hafva kostat honom lifvet. Jämf. nyss nämnda dikt XVIII, str. 168 och följ., XIX, str. 13, 17—26.
- ↑ Detta är förmodligen en pik åt invånarna i Toboso, som på Cervantes’ tid till större delen voro morisker, men naturligtvis icke begagnade morisk, utan spansk dräkt; följaktligen hade Dulcinea aldrig sett en mor sådan han var »i sitt folks dräkt».
- ↑ Så står det i första och i de flesta andra upplagor. I somliga hafva däremot dessa ord ändrats till: sådan som hennes moder födde henne till världen, och detta kan visserligen tyckas förenligare med D. Quijotes dyrkan för Dulcinea; men å andra sidan får man ej glömma hans vid så många tillfällen ådagalagda virrighet, hvilken denna gång så mycket lättare kunde förledas att bruka orden i texten, som dessa utgöra en stående fras och kunna tänkas nästan af sig själfva hafva kommit på D. Quijotes läppar.
- ↑ Den andre är sannolikt Phaeton. Jämf. hans grafskrift i Ovidii Metam. II, 328.
