Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
233
bland snår och tistlar sliten, dragen,
han gråter, hela långa dagen,
ty fjärran är hans hjärtanskär
 Dulcinea af Toboso.


Tillägget af Toboso till Duleineas namn väckte icke ringa löje hos dem som funno de anförda verserna, ty de förmodade att D. Quijote måtte ha inbillat sig, att stroferna icke skulle begripas, om han nämnde Dulcinea utan att också säga af Toboso: och så förhöll det sig verkligen, såsom han efteråt tillstod. Många andra kväden diktade han äfven, men, som sagdt, utom dessa tre strofer kunde man ej få ut dem eller läsa dem fullständigt. Härmed tillbragte han sin tid och med att sucka och anropa lundarnas fauner och skogsgudar, flodernas nymfer, samt den sorgsna och blyga Echo, att de måtte svara, trösta och åhöra honom, äfvensom med att söka några örter att lifnära sig af, tills Sancho återkomme. Hade denne dröjt tre veckor i stället för tre dagar, skulle riddaren af den Sorgliga Skepnaden hafva blifvit så vanställd, att icke hans egen mor skulle ha känt igen honom.

Men det är så godt att lämna honom upptagen af sina suckar och verser för att berätta hvad som hände Sancho på hans beskickning. När han kommit ut på stora landsvägen, tog han kosan till Toboso och hann följande dagen till det värdshus, där den otrefliga hissningen hade bedrifvits med honom. Han hade icke väl fått syn på det, då han tyckte sig ånyo fara upp och ned i luften, och han ville icke stiga in, ehuru han kom på en sådan stund att han både kunnat och bort göra det, ty det var middagstid och han hade god lust att få sig något varmt, sedan i långa dagar det blott hade vankats kallmat. Denna starka längtan dref honom att våga sig fram till värdshuset, alltjämt tveksam om han skulle gå in eller ej, och, medan han så stod och besinnade sig, utkommo ur värdshuset två personer, som genast kände igen honom och af hvilka den ene sade till den andre: »Hör, herr licentiat, är icke den där karlen på hästen Sancho Panza, han som, efter hvad vår äfventyrares hushållerska sade, hade gifvit sig åstad med sin herre som vapendragare åt denne?» — »Jo, så är det, sade licentiaten, och hästen är vår D. Quijotes», och de kände så väl igen honom, ty de båda voro prästen och barberaren i hans egen by, desamma som hade hållit räfst och rannsakning med D. Quijotes böcker.

När dessa nu riktigt kände igen Sancho Panza och Rocinante, önskade de att få veta något om D. Quijote och kommo