234
därför närmare, och kyrkoherden ropade an Sancho vid hans namn, sägande: »Min käre Sancho Panza, hvar är eder herre?» Sancho kände också genast igen dem och beslöt att förhemliga för dem både den ort där och den belägenhet hvari han lämnat sin herre; följaktligen svarade han att hans herre var upptagen på ett visst håll och med en viss sak, som för honom vore af stor vikt, men som han ej kunde yppa, om det så skulle kosta hans lif och hans ögons ljus. — »Nej, nej, Sancho Panza, invände barberaren; om ni icke säger oss hvar han håller till, måste vi tro, såsom vi redan göra, att ni har dödat och plundrat honom, efter ni kommer ridande på hans häst! Allvarsamt sagdt, ni måste antingen skaffa till rätta hästens ägare eller också så —!» — »Till mig är det icke värdt att komma med hotelser, ty jag är ej den som plundrar eller dödar någon; låt enhvar bli dödad af sitt öde eller af Gud, som skapat honom. Min herre är här midt inne bland bergen, och håller på att göra botöfning alldeles efter egen önskan.»
Och nu berättade han dem skyndsamt och utan afbrott huru riddaren hade det ställdt för sig, de äfventyr som vederfarits honom och huruledes han själf var på väg med brefvet till fröken Dulcinea af Toboso, som var dotter till Lars Corchuelo och i hvilken D. Quijote var förälskad ända upp öfver öronen. De båda förundrade sig öfver hvad Sancho berättade dem, och, fastän de redan kände till D. Quijotes galenskap och den egna beskaffenheten däraf, så blefvo de dock ånyo förvånade för hvar gång de hörde talas därom. De bådo Sancho att visa dem brefvet till fröken Dulcinea af Toboso. Han svarade dem, att det var skrifvet i en anteckningsbok och att han hade befallning af sin herre att låta afskrifva det på brefpapper på första ställe dit han komme; hvartill prästen sade, att han kunde visa det för honom, så skulle han renskrifva det mycket prydligt. Sancho Panza stack handen i barmen för att söka den lilla boken; men han fann den icke och kunde omöjligt ha funnit den, om han sökt den ända till nu, ty D. Quijote hade behållit den och icke lämnat den åt Sancho, och denne hade ej heller kommit ihåg att begära den af honom.
När Sancho såg att han ej kunde finna boken, vardt han dödsblek i ansiktet, i stor brådska kände han efter om igen öfverallt på kroppen, märkte om igen att den ej stod till finnandes, och utan vidare for han med båda händerna i skägget på sig, slet ur hälften däraf, och gaf sig sedan skyndsamt
