Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

att den nära nog hade bragt honom att öfvergifva det påbörjade företaget; han kom nämligen att erinra sig att han icke var slagen till riddare, så att, enligt lagen för riddarväsendet, han hvarken finge eller borde inlåta sig i strid med någon riddare, och, äfven om han varit det, måste han såsom nyslagen föra omålade vapen[1] utan märke i skölden, tills han genom sin mandom förvärfvat ett sådant. Dessa betänkligheter kommo honom att vackla i sin föresats; men, som hans galenskap var starkare än något skäl, beslöt han att låta slå sig till riddare af den förste han träffade på, liksom så många andra gjort, efter hvad han läst i de böcker, som gjort honom sådan han var. Beträffande de omålade vapnen, ämnade han, när tillfälle yppades, putsa upp dem så, att de skulle bli hvitare än en hermelin; och därmed lugnade han sig och fortsatte sin väg, utan att taga någon annan än den hans häst ville, emedan han trodde att däruti låge just det fina i äfventyren.

Under det vår splitternye äfventyrare sålunda färdades framåt, talade han för sig själf och sade: »Hvem betviflar väl, att i kommande tider, när den sannfärdiga historien om mina ryktbara bedrifter framträder i ljuset, och den vise man, som författar dem[2], kommer till berättelsen om denna min första utfärd så tidigt på morgonen, han då lär skrifva: Knappt hade den rödlätte Apollo spridt sitt fagra hufvudhårs gyllene lockar öfver den stora och vidsträckta jordens anlete, och knappt hade de små brokiga fåglarne med sina harpotungor i ljuf och smältande harmoni hälsat den rosenröda Auroras ankomst, hvilken, lämnande sin svartsjuke mans mjuka läger, genom La Mancha-horisontens dörrar och balkonger visade sig för de dödlige, när den ryktbare riddaren Don Quijote af La Mancha lämnade den lättjefulla dunbädden, besteg sin berömda häst Rocinante och begynte färdas öfver den gamla bekanta Montielslätten? (och det var sant, att han drog öfver den); sällt det tidehvarf, fortsatte han, och lyckligt det sekel, då i ljuset skola framkomma mina stordåd, värdiga att ristas i brons, huggas i marmor och förevigas af penseln till framtida hågkomst! Ack du, vise trollkarl, hvem du än månde vara, hvars lott det blir att varda denna sällsamma historias häfdatecknare! jag beder dig, att du ej glöm mer den ständige följeslagen på alla mina vägar och stigar, min gode Rocinante.» Därpå sade han ytterligare, liksom om han verkligen hade varit förälskad: »Ack prinsessa Dulcinea, detta fångna hjärtas härskarinna! stor hjärtesorg hafven I beredt mig genom att afskeda och afvisa mig med det stränga åläggandet att icke te mig inför

  1. De vandrande riddarnes historia författas vanligen af någon vis man eller trollkarl, hvilket kommer på ett ut. Det säger sig således själft, att blott en sådan skall skrifva D. Quijotes historia.
  2. Montiel, hufvudort i den liknämnda kretsen i La Mancha och redan på romarnes tid befästad. Därför »den gamla». Och »bekant» var denna slätt särskildt för drabbningen den 14 mars 1369, i hvilken Peter den Grymme vardt slagen af sin broder Henrik af Trastamara, som nio dagar senare nedstötte honom utanför slottet Montiel och därpå vardt hans efterträdare under namn af konung Henrik II.