244
nadssätt, på det han ej måtte sätta lifvet till därpå, hvilket dock af alla olyckor vore den största.
Cardenio var just då vid sitt fulla förstånd och fri från dessa anfall af raseri, som så ofta bragte honom utom sig; när han såg de båda i en bland dem, som färdades i dessa ödemarker, så obruklig dräkt, kunde han därför ej annat än förvånas något, isynnerhet när han hörde dem tala om hans förhållanden som om något allbekant, ty det kunde han väl förstå af kyrkoherdens yttranden. Alltså svarade han på följande vis: »Väl ser jag, mina herrar, hvilka I än mån vara, att Himlen, som låter sig angeläget vara att hjälpa de goda och ofta äfven de onda, utan min förskyllan till dessa så aflägsna och från den vanliga samfärdseln med människor så afsöndrade ställen sänder mig män, som genom att med lifliga och mångfaldiga skäl förehålla mig det oförnuftiga i mitt lefnadssätt bemöda sig att föra mig från denna stråt in på en bättre; men, som de icke veta hvad jag vet, nämligen att i samma ögonblick jag kommer ur detta elände, jag måste falla i ett annat och större, så skola de törhända nödgas hålla mig för en man med svaga själsförmögenheter eller, hvad som vore ännu värre, för att icke ha något vett alls. Och det vore ej underligt om så skedde; ty jag inser att den makt, som föreställningen om mina olyckliga öden har öfver mig, är så stark och förmår så mycket till mitt fördärf, att jag stundom alldeles motståndslöst blir som en sten, beröfvad all känsel och allt medvetande. Men att så är begriper jag först, när folk berättar och visar mig märken af hvad jag gjort, medan det förskräckliga anfallet har makt öfver mig, och då återstår mig endast en fåfäng klagan och ett gagnlöst förbannande af mitt öde samt att till ursäkt för mitt vansinne omtala dess orsak för så många som vilja höra det. Ty, när förståndiga människor höra orsaken, skola de ej förvånas öfver dess verkningar, och, om de ej kunna gifva mig något botemedel, skola de åtminstone ej tillräkna mig dem, utan deras harm öfver mina galna tilltag skall förbytas till medlidande med min olycka. Och om nu så är, att I, mina herrar, kommen med samma afsikt som andra hafva kommit, så beder jag eder, innan I gån vidare med edra förståndiga föreställningar, att lyssna till berättelsen om mina lidanden utan tal; ty, när I hört den, skolen I kanske spara eder mödan att vilja bjuda tröst för en olycka, som är otillgänglig för all tröst.»
De båda andra, som ingenting hellre önskade än att af hans egen mun erfara orsaken till hans olyckliga tillstånd,
