bådo honom att omtala den, hvarvid de själfmant försäkrade sig icke skola till hans hjälp och tröst göra annat än hvad han själf åstundade. Därpå började den stackars herren sin ömkliga historia nästan med samma ord och vändningar som han få dagar förut hade berättat henne för D. Quijote och getherden, när, med anledning af mäster Elisabat och D. Quijotes ömtålighet om att upprätthålla riddarväsendets beder, berättelsen vardt ofulländad, såsom ofvanför är omtaladt. Men nu ville lyckan att vansinnighetsanfallet uteblef, så att han kunde - berätta den till slut. När han då hade hunnit till omständigheten med brefvet, som Fernando hade hittat i boken om Amadís af Gallien, sade Cardenio att han hade detsamma fullkomligt i minnet och att det lydde på följande vis:
Lucinda till Cardenio.
»Hvarje dag upptäcker jag hos eder förtjänster, som förbinda och nödga mig att allt mera högakta eder. Vill ni alltså befria mig från denna skuld utan att taga betalning därför i min ära, så kan ni mycket lätt verkställa det. Jag har en fader, som känner eder och hjärtligt håller af mig; han skall, utan att ålägga min vilja något tvång, uppfylla de önskningar som ni med rätta bör hysa, om ni verkligen skattar mig så högt, som ni säger och jag tror».
»Genom detta bref föranläts jag att begära Lucinda till maka, såsom jag redan berättat; detta bref var det som kom Lucinda att i Fernandos ögon framstå som en af sin tids förståndigaste och klokaste kvinnor; och detta bref var det som hos honom väckte önskan att fördärfva mig, innan min önskan hunne uppfyllas. Jag yppade för Fernando hvad Lucindas fader gjorde afseende på, nämligen att min fader skulle hos honom anhålla om henne, hvilket jag åter icke vågade meddela honom, af fruktan att han ej skulle gå in därpå, icke för att han ej fullkomligt väl kände Lucindas stånd, förträfflighet, dygd och skönhet och att hon ägde tillräckliga egenskaper för att adla hvarje annan släkt i Spanien, utan emedan jag visste att han önskade att jag ej skulle förmäla mig så snart, tills man finge se hvad hertig Rikard ämnade göra med mig. Kort sagdt, jag yttrade för honom att jag icke dristade omtala saken för min fader, på grund såväl af nämnda svårighet, som af många andra, som gjorde mig modlös, utan att jag visste hvilka de voro, blott att jag trodde att hvad jag önskade aldrig skulle gå i uppfyllelse. Till allt detta svarade mig Fernando, att
