Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

250

»Jag tror ej att hon hörde mitt svar, ty jag märkte att man ifrigt ropade på henne, emedan brudgummen väntade. Därmed inbröt mitt eländes natt, min glädjes sol gick ned, det vardt ett mörker för mina ögon och för mitt förstånd. Jag förmådde ej gå in i huset, jag kunde ej röra mig ur stället; men, besinnande huru nödvändig min närvaro var med hänsyn till det som under dessa omständigheter kunde förefalla, bemannade jag mig efter bästa förmåga och trädde in, och, som jag fullkomligt och väl kände alla husets ut- och ingångar, märkte mig ingen, isynnerhet som där, fastän i hemlighet, rådde en allmän uppståndelse. Sålunda fann jag tillfälle att osedd ställa mig i själfva bröllopssalen i en fönstersmyg, som undanskymdes af ett par gardiner med sina besättningar och fransar, mellan hvilka jag, utan att själf ses, kunde iakttaga allt som föregick i salen. Hvem skulle väl kunna beskrifva de känslor som bestormade mitt hjärta, medan jag stod där! de tankar som uppstego inom mig! de betraktelser jag anställde! De voro så många och så beskaffade, att de icke kunna utsägas, ja att det icke ens vore rätt att utsäga dem. Nog af att brudgummen inträdde i salen utan någon högtidsdräkt, endast i sina hvardagskläder; i faders ställe medförde han en kusin till Lucinda, och i hela salen fanns ingen främmande, utan endast husets tjänare. Efter en stund inkom från påklädningsrummet Lucinda, åtföljd af sin moder och två tärnor, klädd och smyckad så ståtligt som det öfverensstämde både med hennes stånd och skönhet och såsom den där var idealet af fint behag och prakt. Min ängslan och förvirring tilläto mig icke att stycke för stycke se och lägga märke till hvad hon hade på sig; jag kunde endast fästa mig vid färgerna, som voro högrödt och hvitt, samt vid gnistrandet af ädelstenar och juveler från hennes hårklädsel och hela dräkt, hvilket allt dock öfverträffades af hennes underbart vackra blonda hår, som vid täflan med ädelstenarna och ljuset från fyra facklor, som brunno i salen, lät hennes skönhet stråla med ännu högre glans. O minne, du dödsfiende till mitt lugn! hvad båtar det att nu återkalla för mig min tillbedda fiendes oförlikneliga skönhet? Är det icke bättre, grymma minne, att du erinrar mig om och framställer för mig det som hon då gjorde, på det att, eggad af en så uppenbar förolämpning, jag må sträfva, om ej efter hämnd, åtminstone efter att få ett slut på mitt lif? Och I, mina herrar, tröttnen ej att höra dessa afvikelser från ämnet; mitt lidande är ej af dem, som kunna eller böra berättas kort och flyktigt, ty hvarje om-