ständighet därvid synes mig förtjäna en utförlig framställning.»
Härtill svarade kyrkoherden att, långt ifrån att tröttna på att åhöra honom, de tvärtom roades af de enskildheter han berättade, enär de voro sådana att de förtjänade att icke förbigås med tystnad, utan åtnjuta samma uppmärksamhet som hufvudinnehållet i berättelsen.
»Välan då, fortsatte Cardenio; när de alla voro samlade i salen, inträdde kyrkoherden i församlingen och, fattande bådas händer för att fullgöra det vid sådana tillfällen erforderliga, sade han: Vill ni, fröken Lucinda, hafva denne här närvarande D. Fernando till eder äkta make, såsom vår heliga moder Kyrkan föreskrifver? Vid dessa ord framsträckte jag helt och hållet hufvudet och halsen mellan gardinerna och lyssnade med spändt öra och bäfvande hjärta till Lucindas svar, af hvilket jag väntade min dödsdom eller bekräftelse på mitt lif. Ack, den som hade vågat träda fram och ropa högt: Ha, Lucinda, betänk hvad du gör, besinna hvad du är mig skyldig, betänk att du är min, och icke får tillhöra en annan! öfverväg väl att ett ja från din mun i samma ögonblick beröfvar mig lifvet! Ack trolöse Fernando, du min sällhets röfvare, du mitt lifs död! hvad åstundar du? Betänk att du icke som god kristen kan nå målet för dina önskningar, ty Lucinda är min maka, och jag är hennes man. O jag dåre! Nu, då jag är skild från henne och fjärran från fara, nu säger jag att jag hade bort göra hvad jag ej gjorde; nu, då jag låtit min dyra skatt frånröfvas mig, förbannar jag röfvaren, på hvilken jag kunnat hämnas, om jag då haft mod därtill, liksom jag nu har mod att beklaga mig! Kort sagdt, emedan Jag då var feg och utan besinning, är det ej mer än rätt åt mig att jag nu dör i blygsel, ånger och vansinne.»
»Prästen väntade på Lucindas svar; hon dröjde därmed en god stund och, när jag just började tro att hon skulle draga fram dolken för att utföra ett hjältedåd eller lösa tungans band och omtala något af verkliga förhållandet, som kunde lända till min fördel, hör jag henne med svag och matt stämma säga ja. Detsamma sade D. Fernando, han gaf henne ringen, och så voro de med oupplösliga band förenade. Brudgummen närmade sig för att omfamna sin maka; men hon tryckte handen mot hjärtat och föll afsvimmad i sin moders armar.»
»Det återstår mig nu att säga hurudan jag vardt till mods, när i och med det ja-ord jag hört jag såg mina förhoppningar
