252
gäckade samt att Lucindas ord och löften voro falska. Beröfvad möjligheten att någonsin återvinna den skatt jag i detta ögonblick förlorat, stod jag rådlös, öfvergifven, som jag tyckte, af Himlen och ett föremål för fiendskap af den jord som bar mig, medan luften nekade mig andedräkt för mina suckar, och vattnet tårar för mina ögon; endast elden tilltog, så att jag var idel lågande raseri och svartsjuka.»[1]
»Alla kommo i bestörtning öfver Lucindas svimning, och, när modern snörde upp hennes klädning för att skaffa henne luft, fann man i hennes barm ett hopviket papper, som Fernando genast tog och började läsa vid skenet från en af facklorna. När han slutat läsa det, satte han sig på en stol och stödde handen mot kindbenet, med alla tecken till djupt begrundande och utan att hjälpa till med de åtgärder, som vidtogos för att väcka hans maka ur hennes vanmakt. När jag såg allt husfolket i sådan förvirring, dristade jag mig till att gå fram, antingen man såge mig eller ej, fullt besluten att, i fall jag blefve bemärkt, ställa till ett sådant spektakel att alla människor af den falske Fernandos bestraffning skulle förstå mitt hjärtas rättmätiga harm så väl öfver honom som öfver den afsvimmade trolösas föränderlighet; men mitt öde, som måtte ha velat spara mig till ännu större lidanden, — i fall det är möjligt att det finnes större, — fogade så att jag i det ögonblicket hade för mycket af det förstånd, som sedan dess fattats mig. Utan att taga någon hämnd på mina värsta fiender, hvilket varit lätt att göra, emedan de icke det minsta tänkte på mig, ville jag alltså hämnas på mig själf och på mig verkställa det straff, som de andra förtjänade, och kanske till och med på ett grymmare sätt än som skulle hafva användts mot dem, om jag då hade dödat dem; ty den död, som lides plötsligt, gör pinan kort, men den som går långsamt och åtföljes af kval, den dödar oupphörligt utan att göra slut på lifvet. Kort sagdt, jag gick därifrån och begaf mig till den mannens hus, hos hvilken jag hade lämnat min mulåsna; jag tillsade honom att sadla denna åt mig; utan att taga afsked af honom satte jag mig upp och red ut ur staden, och såsom en annan Loth vågade jag icke se mig tillbaka efter densamma. Och när jag märkte mig ensam på fria fältet, när nattens mörker omhöljde mig och dess tystnad inbjöd mig att utgjuta min klagan, utan att jag behöfde lägga band på mig eller befara att kunna höras eller igenkännas, då upphof jag min röst och lät min tunga löpa fritt till så många förbannelser öfver Lucinda och Fernando, som om jag därmed hade
- ↑ De gamles fyra elementer luft, jord, vatten och eld spela här sin roll liksom i medeltidens rhetorik.
