Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

Just då föll det sig tillfälligtvis så, att en svinaherde, som höll på att från en stubbåker insamla sina svin (ty, utan förlof, så heta de) blåste i sin lur, vid hvilket tecken de samla sig, och på ögonblicket inbillade sig Don Quijote allt hvad han önskade, eller att någon dvärg gåfve tecken om hans ankomst, och red med synnerlig förnöjelse fram till värdshuset och damerna.

När dessa sågo en så där harneskklädd och med lans och sköld väpnad man komma, ville de helt förskräckta gå in i värdshuset; men Don Quijote, som af deras flykt kunde förstå deras rädsla, slog upp pappvisiret och, visande sitt torra och dammbhöljda ansikte, sade han artig i hågen och med dämpad stämma till dem: »Ej må Edra Nåder fly eller befara någon otillbörlighet; förty jag tillhör riddareordenen och denna vidkommer eller höfves det icke att begå någon sådan mot någon, allra minst mot så högborna jungfrur, som edert utseende visar eder vara». Flickorna tittade på honom, och spejade efter hans ansikte, som det usla visiret skymde för dem; men, när de hörde sig kallas jungfrur, något som var så fjärran från deras yrke, kunde de icke hålla sig från skratt, och de skrattade så, att Don Quijote blef ond och sade till dem: »Sedesamhet kläder de sköna, och mycket narraktigt är därutöfver det löje, som af ringa orsak kommer; ehuruväl jag icke säger det till eder, för att I skolen bedröfvas eller visa dåligt lynne, ty mitt eget står ej till annat än att vara eder till tjänst.» Detta af damerna oförstådda språk, i förening med vår riddares gängliga gestalt, förökade deras skratt, och detta åter hans harm, och han skulle sannolikt hafva förgått sig, om icke värdshusvärden, en mycket frodig och följaktligen fridsam man, just i detsamma kommit ut. När denne fick se den otympliga figuren, utstyrd med så omaka don[1] som de långa stigbyglarne, lansen, läderskölden och kyllret voro, fattades föga att han instämt i flickornas munterhet; men, af fruktan för hela denna tillställning af krigspersedlar, beslöt han dock att tilltala honom höfligt, och sade alltså: »Om Ers Nåd, herr riddare, söker nattkvarter, så finnes här väl ej någon säng, men allt annat skall ni kunna få i stort öfverflöd.» När Don Quijote märkte borgfogdens ödmjukhet (ty för en sådan teg han värdshusvärden, liksom värdshuset för en borg), svarade han: »För mig, herr kastellan, är det nog med hvad som helst, ty

vapen äro mina smycken,
striden är min bästa hvila o. s. v.»[2]

  1. Så omaka don. Riddare begagnade långa stigbyglar (brida) och buro harnesk samt en större sköld af metall (rodela); kyller och en mindre sköld af läder (adarga) fördes däremot af dem, som redo på moriskt vis (á la gineta) med korta stigbyglar. Då nu D. Quijote bar kyller och liten sköld, så passade icke lans och långa stigbyglar därtill, och därför tyckte värden med rätta, att donen voro omaka.
  2. Vapen är mina smycken o. s. v. Intet land är rikare än Spanien på folkvisor (romances), och dessa hafva icke blott diktats på folkspråk, utan lefva ännu i dag på folkets läppar. Det är sådana visor som här citeras, den sista med en af Don Quijote för tillfället gjord liten förändring för att lämpa versen på sig i stället för på Lancelot; när han började den första: vapen äro mina smycken o. s. v., kände värden igen visan och kom genast med fortsättningen: sängen är den hårda klippan o. s. v.