Värden trodde, att han kallat honom kastiljan och gjort det därför, att han tagit honom för en ärlig man från Kastilien, ehuru han var en andalusier från trakten af San Lúcar[1], lika tjufaktig som Cacus[2] och lika okynnig som en skolpojke eller en hofsven. Han svarade honom sålunda: »Då gäller det väl också om Ers Nåd, att
sömnen är en ständig vaka,
och om så är, kan ni stiga af med full säkerhet att i denna koja finna både en och flera anledningar att icke sofva på ett helt år, och än mer på en enda natt.» Sägande detta gick han fram och höll stigbygeln åt Don Quijote, hvilken steg af med stor svårighet och ansträngning, såsom den där på hela långa dagen icke hade förtärt ett enda gudslån. Han sade genast åt värden att vara mycket rädd om hans häst, ty det vore det bästa kreatur som åte hafre i världen. Värden beskådade honom och tyckte honom icke vara ens hälften så god som Don Quijote påstod; men han ställde in honom i stallet och kom sedan tillbaka för att höra hvad hans gäst hade att befalla. De båda flickorna, som redan hade försonat sig med honom, höllo just på att spänna af honom rustningen; men, fastän de lossat bröst- och ryggstycket, ville det omöjligt lyckas för dem att göra halsen fri ur ringkragen eller få af honom det vanskapliga visiret, som han bundit fast med några gröna band, hvilka det var nödvändigt att skära af, emedan knutarne icke kunde upplösas, men därtill ville han på inga villkor samtycka. Sålunda behöll han hjälmen på hela natten, en den löjligaste och besynnerligaste figur som tänkas kunde; och, enär han inbillade sig, att de där landsvägstärnorna, som hjälpte honom af med rustningen, voro några förnämliga fröknar och damer från slottet, sade han under afväpnandet mycket artigt till dem:
utaf damer så betjänad
som den tappre Don Quijote
på hans första riddarfärd?
Själf han sköttes om af fröknar,
och prinsessor skötte hästen
eller Rocinante, ty detta, mina damer är namnet på min häst, och själf heter jag Don Quijote; min afsikt hade visserligen varit att icke namnge mig, tills de för edert gagn och bästa
- ↑ San Lúcar (de Barrameda), gammal hamnstad i Andalusien, därifrån Columbus anträdde sin tredje resa den 30 maj 1498, och Magelhan sin världsomsegling den 2 sept. 1519. Se för öfrigt nästa kapitels not 1.
- ↑ Lika tjufalktig som Cacus. Om denne Cacus berättar sagan, att, när Herkules besegrat Geryon och dref den från honom tagna boskapen genom landet, stal Cacus en del däraf och drog, för att dölja stölden, kreaturen vid svansen baklänges in i sin håla. Herkules upptäckte dock till slut sveket, inträngde i hålan och dödade Cacus med sin klubba.
