han mådde och hvad ondt han kände, svarade han honom med samma ord och uttryck, som den fångne Abencerrajen begagnade till Rodrigo de Narváez, såsom han läst historien i Georgs af Montemayor Diana, där den berättas[1], och han gjorde en så passande tillämpning däraf, att bonden önskade sig hin i våld öfver att höra en sådan radda af dumheter. Han kunde emellertid förstå, att hans granne var galen, och fick brådt att komma till byn för att bli kvitt den förargelse, som Don Quijote vållade honom med sitt långa tal. Till slut sade denne: »Herr Don Rodrigo de Narváez, Eders Nåd skall veta, att den sköna Jarifa, som jag omtalat, nu är den täckeliga Dulcinea af Toboso, för hvars skull jag har utfört, utför och skall utföra de dråpligaste riddarebedrifter, som skådats, skådas och skola skådas i världen.» Härtill svarade bonden: »Ja men, käre herre! betänk då, att jag min stackare hvarken är Don Rodrigo de Narváez eller markisen af Mantua, utan er granne Per Alonso, ej heller är Ers Nåd Balduin eller Abindarráez, utan den välborne junkern herr Quijana.» — »Jag vet hvem jag är, svarade Don Quijote, och jag vet också att jag kan vara icke blott den jag nämnt, utan alla de tolf pärerna af Frankrike[2], och till och med alla de nio Ryktets hjältar[3], ty mina stordåd skola öfverträffa alla dem, som de vare sig tillsammans eller hvar för sig bedrifvit.»
Under dessa och dylika samtal anlände de till byn i kvällningen; men bonden väntade, tills det skulle bli litet mörkare på det folk icke måtte få se den mörbultade junkern hålla ett så ömkligt intåg. När han tyckte det vara tid, begaf han sig alltså in i byn och till Don Quijotes hus, som han träffade i den största förvirring. Där befunno sig kyrkoherden och barberaren, som voro Don Quijotes goda vänner, och hushållerskan stod och skrek till dem: »Hvad menar Ers Nåd, herr licentiat Per Pérez (ty så hette prästen) om min husbondes olycka? Nu är det tre dagar som vi icke sett till hvarken honom själf eller hästkräket eller skölden eller lansen eller rustningen. Ack, jag olyckliga! jag har alldeles för mig, och det är då så visst som att jag skall dö, att dessa hans fördömda riddarböcker, som han jämt och samt plägat läsa i, hafva gjort honom vriden; ty nu kommer jag ihåg, att jag många gånger hört honom tala för sig själf och säga, att han ville ge sig till vandrande riddare och draga världen omkring för att söka äfventyr. Må Satan och Barrabas anamma slika böcker[4], som så fördärfvat det bästa förstånd i hela La Mancha.» Systerdottern sade detsamma och tillade: »Ni skall veta, mäster
- ↑ Georgs af Montemayor Diana, där den berättas. Denna historia har äfven behandlats af Antonio de Villegas i en novell, hvars stil anses som mönster för kastiliansk prosa, hvarförutom hon förekommer i mångfaldiga gamla folkvisor. Innehållet är följande: Abencerrajernas ätt, den förnämsta i konungariket Granada, på den tid detta ännu var moriskt, hade år 1428 flytt undan den moriske konungens förföljelser till Kastilien. En gosse af denna ätt, vid namn Abindarráez, hade blifvit kvarhållen och lämnad att uppfostras af befälhafvaren i staden Cártama. Här uppstod ett kärleksförhållande mellan honom och den senares dotter, den sköna Jarifa. När nu befälhafvaren förflyttades till fästningen Coin, red Abindarráez en natt dit för att träffa sin älskade; Rodrigo de Narváez anföll honom med öfvermakt och tog honom efter häftigt motstånd till fånga, men på hans bön gaf han honom lös för tre dagar, på det han skulle kunna infinna sig till mötet med den älskade. Abindarráez höll sitt löfte och inställde sig på utfäst tid i Alora, åtföljd af sin Jarifa, och Narváez icke blott gaf båda friheten, utan utverkade äfven deras försoning med Jarifas fader.
- ↑ De tolf pärerna af Frankrike. Pärer, d. v. s. jämnlikar med konungen i börd och värde, voro de sex förnämsta länsherrarna i Frankrike, till hvilka småningom slöto sig sex af de mäktigaste biskoparna. Dessa tolf pärer flyttades i dikten tillbaka till Karl den Stores hof, och många riddarromaner och folkvisor röra sig om honom och hans parer eller paladiner. Särskildt menar D. Quijote här den roman, som under titel »Karl den Store och de tolf pärerna af Frankrike», öfversattes fran franskan troligen i femtonde århundradet, af Nikolas de Piamonte och vardt en af de i Spanien mest omtyckta riddarböcker.
- ↑ De nio Ryktets hjältar. Så hette en bok, som år 1570 öfversaltes från franska till spanska af Antonio Rodriguez Portugal. De nio voro: tre judar: Josua, David, Judas Makkabeus; tre hedningar: Alexander, Hektor, Julius Cesar; tre kristne: Artus, Karl den Store och Gottfrid af Boullion.
- ↑ Må Satan och Barrabas anamma slika böcker. Då Barrabas enligt judarnes begäran frigafs i stället för Jesus, har han på sätt och vis uppfattats som en motats till denne, så att hans namn brukas som typ för de fördömda; därför står han här på samma linje med Satan. Äfven eljes användes det som vanligt appellativ med betydelsen bof, skurk.
