40
Och på detta vis fortsatte han med hela visan ända till de verserna, som lyda:
Min moders köttslige bror.
Ödet ville att, när han hunnit till denna vers, råkade där färdas förbi en bonde från hans egen by, hvilken varit till kvarnen med ett lass hvete, och, när han såg en karl ligga där på marken, gick han fram och frågade hvem han var och hvad som felades honom, efter han jämrade sig så ömkligt. Dor Quijote trodde visst, att det var hans morbror, markisen af Mantua, och gaf honom därför intet annat svar än att han fortsatte med sin visa, hvari han framställde sitt missöde och kejsarsonens kärlek till hans maka, allt på samma sätt som det sjunges i visan. Bonden stod helt förundrad och hörde på dessa dårskaper och, sedan han tagit af honom visiret, som var alldeles slaget i stycken, aftorkade han ansiktet, som var fullt af damm; knappt hade han gjort detta, då han kände igen honom och sade: »Herr Quijana[1] (ty så måtte han ha hetat, när han var vid sitt förstånd, innan han gått öfver från en fredlig landtjunkare till att bli vandrande riddare), hvem har styrt till Ers Nåd så här?» Men han höll i med sin visa till svar på den andres alla frågor. När den ärlige mannen märkte detta, tog han, så godt han kunde, af honom kyllret och axelstycket, för att se om han hade något sår; men han såg hvarken blod eller någon skråma. Han hjälpte honom upp från marken, och med icke ringa besvär fick han honom upp på sin åsna, emedan denna tycktes vara ett stillsammare djur att rida på. Han samlade ihop vapnen, ända till stumparne af lansen, och band dem på Rocinante, hvarpå han fattade denne vid tygeln och åsnan vid grimman och begaf sig på väg hem till sin by, mycket fundersam öfver Don Quijotes förvirrade prat. Lika dyster i hågen var denne, som af det myckna stryket och den hårda medfarten icke kunde hålla sig uppe på åsnan, och emellanåt utstötte några himlasträfvande suckar, så att han föranlät bonden att ånyo fråga hvad som fattades honom; och det tycktes alldeles som om den lede själf fört honom till minnes de historier, som passade på hvad som händt honom, ty nu glömde han Balduin, men erinrade i stället moren Abindarráez, när kommendanten i Antequera Rodrigo de Narváez[2] gripit honom och förde honom fången till sin fästning. Så att, när bonden om igen frågade huru
- ↑ Herr Quijana. Cervantes är icke alltid så noga med att behålla samma namn för sin hjälte, om med flit eller af förbiseende kan knappt afgöras. I första kapitlet lämnas det således på ett skämtsamt vis oafgjordt, om han hetat Quijada, Quesada celler Quesana; men i kap. 49 nämner han sig själf så bestämdt som möjligt Quijada, hvaremot i andra delens kap. 74 han lika bestämdt uppgifves heta Quijano. Några mena, att alla läsarter, som icke hafva Quijano, bero på tryckfel. — Samma vacklande förekommer längre fram med namnet på Sancho Panzas hustru.
- ↑ Rodrigo de Narváez var en historisk person, som år 1410, ännu helt ung, utnämndes till alecáide eller kommendant i de nyss från morerna tagna fästningarna Antequera och Alora.
