52
vände han sig till kyrkoherden och sade till honom: »För visso, herr ärkebiskop Turpin, är det en stor skam för oss, som kallas de tolf pärerna, att så utan vidare låta hofvets riddare få segern i denna tornering, då vi vandrande riddare vunnit priset under de tre föregående dagarne.» — »Lugna er, käre vän, sade kyrkoherden, ty det tör väl behaga Gud att låta lyckan vända sig, och hvad som i dag förlorats kan tagas igen i morgon, och nu skall ers nåd sköta sin hälsa, ty mig tyckes att ni måtte vara öfvermåttan trött, om ej till och med svårt sårad.» — »Nej, icke sårad, sade D. Quijote, men mörbultad och sönderbråkad, därom är ej något tvifvel, ty den oäktingen D. Roland har illa handterat mig med stammen af en ek, och det af bara afund, emedan han ser, att jag ensam söker i bragder mäta mig med honom; men så sant jag heter Rinaldo af Montalban[1], skall han trots alla sina trollkonster få betala mig det, blott jag kommer upp ur sängen; och skaffen mig nu något att äta, ty jag vet att detta är hvad som skall komma bäst till pass, och, hvad hämnden beträffar, må det bli min sak.» De gjorde så och gåfvo honom att äta, hvarpå han å nyo föll i sömn, och de i förundran öfver hans galenskap.
Den kvällen förstörde hushållerskan med eld och brand alla böcker, som funnos på gården och i hela huset, och många fingo brinna, som förtjänade att bevaras till evärdeliga tider; men deras öde och rannsakningsdomarens lättja tillät det icke, och således sannades på dem det ordet, att stundom de rättfärdige få lida för de orättfärdige.
Ett af de medel prästen och barberaren då använde mot sin väns onda, var att slå igen och tillmura det rum, där böckerna stått, så att han vid uppstigandet ej måtte finna dem, (emedan kanske verkningen skulle upphöra med orsakens undanröjande), och att de skulle säga att en trollkarl hade anammat dem jämte rummet och alltsamman; detta verkställdes också med stor skyndsamhet. Två dagar därefter steg D. Quijote upp; det första han gjorde var att gå och se efter sina böcker, och, när han ej fann rummet där han hade lämnat det, gick han och sökte efter det än här än där. Han kom dit, där dörren brukade vara, och kände efter den med händerna och vände och vred ögonen åt alla håll utan att säga ett ord; men efter en lång stund sporde han hushållerskan, åt hvad håll rummet med hans böcker låge. Hushållerskan, redan väl inlärd i hvad hon skulle svara, sade: »Hvad för slag? hvad söker Ers Nåd för ett rum? Har finnes hvarken något rum eller några böcker i detta hus, ty hin onde har tagit
- ↑ Rinaldo af Montalban. Denne och Roland uppträda i sånger och romaner ur Karlasagan (näml. om Karl den store) städse som fiender mot hvarandra.
