alltsamman.» — »Det var icke hin onde, inföll systerdottern, utan en trollkarl, som kom på ett moln natten efter den dagen, då Ers Nåd aflägsnade sig härifrån; han kom ridande på en orm, steg af, gick in i rummet, och inte vet jag hvad han gjorde därinne, ty efter en kort stund kom han utflygande genom taket och lämnade huset fullt af rök; och, när vi fattade mod att se efter hvad han hade ställt till, sågo vi icke mera hvarken rum eller böcker. Jag och hushållerskan erinra oss endast mycket väl, att, när han gaf sig af, skrek den stygge gubben med skallande röst, att för hemlig ovänskaps skull, som han hyste till böckerna och rummets ägare, hade han i detta hus anstiftat den skada, som i sinom tid skulle visa sig; han sade också att han hette den vise Muñaton.» — »Friston, sade han väl», menade D. Quijote. — »Inte vet jag, svarade hushållerskan, om han hette Friston eller Friton; hvad jag vet är, att namnet slutade på -ton.» — »Så är det, sade D. Quijote; detta är en vis trollkarl och en min store fiende, som hyser agg till mig, därför att han genom sina konster och böcker vet, att jag i tidernas längd skall komma att kämpa i envig med en riddare som han gynnar, och att jag skall besegra denne, utan att han kan hindra det, och därför söker han att tillfoga mig all den förtret han kan; men jag vill låta honom veta, att svårligen skall han kunna förbjuda eller undgå det, som af Himlen är skipadt.» — »Hvem tviflar väl därpå? sade systerdottern; men, bäste morbror! hvem bringar er in i alla dessa stridigheter? Är det icke bättre att sitta med fred i sitt hem och icke draga ut i världen för att söka något bättre än det bästa, utan att betänka att mången går ut för att klippa ull af andra och kommer själf klippt hem igen.» — »Ack, kära systerdotter! svarade D. Quijote, hur klent du har reda på saken! förr än någon klipper mig, skall jag ha ryckt ut och slitit bort skägget på enhvar, som dristar sig till att röra ett enda hårstrå på mig.» De båda kvinnfolken ville ej göra några vidare invändningar, emedan de märkte att hans vrede höll på att blossa upp.
Det gick nu så, att han höll sig hemma i fjorton dagar helt lugn och utan att gifva tecken till, att han ämnade fortsätta sina föregående dårskaper. Under dessa dagar förde han med sina båda vänner kyrkoherden och barberaren de lustigaste samtal öfver hans påstående, att hvad världen mest behöfde, vore vandrande riddare och att det vandrande ridderskapet i hans person uppstode på nytt. Kyrkoherden motsade honom ibland men gaf efter emellanåt, ty utan att använda
