skulle finna dem, äfven om man satte efter dem. Sancho Panza satt på sin åsna som en patriark, med tvärpåsen och sin vinbälg[1] och med stor åstundan att snart se sig som ståthållare på den ö hans herre hade lofvat honom. D. Quijote råkade att taga samma kosa och väg som han hade tagit på sin första resa, nämligen öfver Montiels fält, där han nu färdades med mindre olägenhet än förra gången, emedan det var i morgonstunden och solstrålarne föllo på sned, så att de ej besvärade dem. Härunder sade Sancho Panza till sin husbonde: »Herr vandrande riddare, laga att ers nåd ej glömmer hvad ni har lofvat mig med den där ön, som jag nog skall veta att regera, huru stor hon än må vara.» Hvartill D. Quijote svarade: »Du skall veta, min käre Sancho Panza, att det var ett mychet vanligt bruk hos de forna vandrande riddarne att göra sina vapendragare till ståthållare öfver de öar eller länder, som de eröfrade, och jag har beslutit, att en så loflig plägsed icke genom mitt förvållande skall upphöra; snarare tänker jag gå ännu längre därmed, ty emellanåt, och kanske oftast, väntade de tills deras vapendragare voro gamla, och då, när de redan voro trötta på att tjäna och uthärda svåra dagar och än värre nätter, gåfvo de dem någon anställning som grefve, eller, om det skulle vara stort, som markgrefve[2] öfver någon dal eller något ungefär jämnstort landskap; men om du lefver och jag lefver, skulle det väl kunna hända, att inom sex dagar jag vunne ett sådant rike som hade andra därtill lydande, hvilka skulle komma förträffligt till pass för att kröna dig till konung öfver ett af dem. Och du skall ej anse det så märkvärdigt, ty saker och ting vederfaras sådana riddare på så oerhörda och otänkbara sätt, att jag lätteligen kunde komma att gifva dig ännu mera än hvad jag lofvar dig.» — »På det viset, svarade Sancho Panza, om jag blefve kung genom något af de här underverken som ers nåd omtalar, så skulle väl Johanna Gutierrez, käringen min, till minstingen bli drottning, och mina barn prinsar.» — »Ja, hvem tviflar på det?» svarade D. Quijote. — »Jo, det gör jag, genmilde Sancho Panza, ty jag har för mig att, om så Vår Herre läte regna konungakronor ned på jorden, skulle ingen af dem passa på Maja Gutierrez’ hufvud[3]. Herren skall veta, att hon duger inte för två styfver att vara drottning; grefvinna kan då falla sig bättre för henne, och det vill ändå Guds hjälp till.» — »Anbefall du det åt Gud, svarade D. Quijote, så skall han nog ge henne hvad som bäst passar; men du får icke göra dig så
- ↑ Sin vinbälg. Det spanska ordet bota betecknar icke precist en läderflaska, såsom ordet ofta öfversättes, utan ett skinn af kid (eller annat mindre djur), som är hopsydt till en påse af några liters rymd och försedt med en pip eller munstycke, hvarur man dricker. Ett dylikt skinn eller vinbälg, snarlik en säckpipa, användes än i dag af allmogen öfverallt i Spanien.
- ↑ Om det skulle vara stort, som markqrefve. Stället har föranledt atskilliga förslag till textförändring i riktningen: eller åtminstone som markgrefve. Detta berodde dock på en felaktig uppfattning af förhållandet mellan markis och grefve; den senare titeln är äldre, såsom gående tillbaka ända till romerska kejsardömet, men markisen hade, åtminstone förr, högre rang, näml. näst efter hertig. Detta bestyrkes äfven af de olika kronorna: hertigkronan har åtta småblad, men grefvekronan endast pärlprydda uddar; markiskronan åter har fyra småblad och mellan dessa lika många uddar med pärlor, och hon intar således en ställning mellan de båda andra. För öfrigt uppräknas markisen bland rikets storman redan i Alfons den Vises stora lagverk De Sju Balkarne (Las Siete Partidas).
- ↑ Maja Gutierrez’ hufvud. Cervantes har ställt till en svår oreda med namnet på Sancho Panzas hustru. Här heter hon Mari-Gutierrez (med en lika simpel förkortning af Maria som vårt svenska Maja) och ett par rader ofvanför, liksom äfven I, 52, kallas hon Juana Gutierrez. Men i andra delen nämnes hon alltid Teresa Panza; hon själf säger II 53 att så heter hon, men att hon egentligen (efter sin far) borde heta Teresa Cascajo; här har således familjenamnet Gutierrez från första delen alldeles råkat i glömska. Denna glömska är till och med så fullständig, att Cervantes i prologen till andra delen på fullt allvar beklagar sig däröfver, att den psevdonyme Avellaneda, författaren till den falska fortsättningen af D. Quijote, oriktigt gifvit fru Panza namnet Mari-Gutierrez, fastän hon hette Teresa Panza.
