54
detta knep var det icke möjligt att komma till rätta med honom.
Samtidigt vidtalade D. Quijote en bonde, som var hans granne och en hedersman (i fall detta namn kan ges åt den, som är fattig), men tämligen klent utrustad med förstånd. Summan af saken vardt den, att han pratade för honom så mycket, öfvertalade och lofvade honom så mycket, att den stackars bondlurken beslöt sig för att draga ut med honom och tjäna honom som vapendragare. Bland annat sade honom D. Quijote att han skulle göra sig redo att med gladt mod åtfölja honom, ty måhända kunde ett sådant äfventyr yppas för D. Quijote, att han i en handvändning vunne någon ö och lämnade honom kvar som ståthållare däröfver. På dessa och andra sådana löften öfvergaf Sancho Panza[1] (ty så hette bonden) hustru och barn och tog tjänst som vapendragare åt gin granne.
D. Quijote gick genast i författning om att anskaffa penningar, och genom att sälja somt, pantsätta annat och lämna allt till vrakpris fick han ihop ett rätt artigt belopp. Han försåg sig likaledes med en annan sköld, som han bad att få låna af en vän, och efter att på bästa vis hafva lappat ihop sin sönderslagna hjälm, underrättade han sin vapendragare Sancho om dag och timme, då han ämnade bryta upp, på det att denne måtte rusta sig med hvad han ansåg för sig nödigast; framför allt ålade han honom att medtaga tvärpåsar. Sancho svarade, att det skulle han göra och att han äfvenså tänkte medföra en mycket god åsna, som han hade, emedan han icke var van att gå mycket till fots. I fråga om åsnan betänkte D. Quijote sig något, funderande om han kunde komma ihåg, att någon vandrande riddare hade haft en vapendragare som ridit på åsna, men han kunde icke erinra sig någon sådan. Det oaktadt afgjorde han saken så, att Sancho finge medtaga sin åsna, under förutsättning att hans herre, så fort tillfälle gåfves, skulle förse honom med ett hedersammare ök genom att taga hästen från den förste ohöflige riddare han stötte på[2]. Man försåg sig jämväl med skjortor och hvad mer han kunde, i öfverensstämmelse med det råd värdshusvärden hade gifvit honom.
När allt detta var ombestyrdt och färdigt, drogo båda — utan att taga afsked, Sancho Panza af hustru och barn, D. Quijote af hushållerskan och sin systerdotter, — en kväll ut ifrån byn, utan att någon såg dem, och färdades den natten så långt, att de vid morgongryningen ansågo sig för säkra, att man ej
- ↑ Både förnamn och tillnamn ha sin mening. Ordet panza betyder buk, mage, och Sancho, som från början var ett baskiskt namn, hade i Kastilien länge en bismak af simpelhet och ett tölpigt, bondaktigt väsen.
- ↑ D. Quijote tyckes först senare hafva kommit underfund med, att sådant icke gick an. Han säger näml. i 21 kap. af denna del, att enligt ridderligt bruk segraren finge taga hästen af en besegrad riddare, dock blott om han själf hade förlorat sin egen; men ingalunda fick han tillåta sig det för att göra sin vapendragare beriden.
