katten; biskayer till lands, adelsman till sjös, adelsman för djäfvulen, och du ljuger, betänk om annat säger du.» — »Det skall du blifva varse, sad’ Agráges»[1], svarade D. Quijote; och, kastande lansen på marken, drog han sitt svärd, trädde skölden på armen och rusade på biskayern med full föresats att taga lifvet af honom.
Biskayern, som såg honom komma på detta vis, skulle gärna hafva velat stiga ned från sin mulåsna, hvilken ej var att lita på, såsom varande en af de dåliga, som man får hyra; men han kunde ej göra annat än draga sitt svärd. Dock kom det honom väl till pass, att han befann sig så nära vagnen, att han därifrån kunde taga en dyna, hvilken tjänade honom till sköld, och genast störtade de löst på hvarandra, som om de hade varit dödsfiender. De öfriga skulle velat stifta fred emellan dem, men kunde icke, ty biskayern sade på sin rotvälska, att, om de icke läte honom fullborda striden, skulle han själf döda sin härskarinna och alla dem, som hindrade honom.
Damen i vagnen, förvånad och ängslig öfver hvad hon såg, vinkade åt kusken att köra undan litet och åskådade på afstånd den heta striden, under hvars förlopp biskayern gaf D. Quijote ett väldigt hugg öfver skuldran ofvanför skölden, så att, hade han fått det utan försvarsmedel, skulle det hafva klufvit honom ända ner till midjan. D. Quijote, som kände hela tyngden af detta grufliga hugg, gaf till ett högt rop och sade: »O min själs härskarinna, Dulcinea, skönhetens blomster, hjälpen denne eder riddare, som eder stora förträfflighet till behag befinner sig i denna svåra våda.» Att säga detta och gripa fastare tag om svärdet och betäcka sig med skölden och storma löst på biskayern var alltsammans ett ögonblicks verk, då han hade fast beslutit att våga allt på ett enda hugg. Biskayern, som såg honom sålunda komma emot sig, förstod väl af hans dristiga hållning hans vreda sinnelag och beslöt att göra detsamma som D. Quijote, och alltså inväntade han honom väl skyddad af sin dyna, men utan att kunna vända mulåsnan hvarken till höger eller vänster, emedan hon för idel trötthet och såsom icke van vid dylika dumheter ej förmådde taga ett enda steg.
D. Quijote trängde således, som nämndt är, in på den försiktige biskayern med svärdet i högsta hugg och besluten att klyfva honom midt i tu, och biskayern inväntade honom på samma sätt med höjdt svärd och dynan framför sig, och alla de kringstående voro rädda och ängsliga för hvad som
- ↑ Det skall du blifva varse, sad’ Agráges. Denne Agráges, en frände och vän till Amadis af Gallien, var en kallblodig och tapper riddare, som i striden vid fiendernas utmaningar och stora ord alltid använde detta talesätt, hvilket upptogs af många riddare och på Cervantes’ tid var allmänt brukligt.
