Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

64

skulle följa af de väldiga slag, hvarmed de hotade hvarandra, och damen i vagnen och hennes tjänarinnor ställde tusen böner och löften till alla helgonbilder och andaktsorter i Spanien, för att Gud måtte frälsa hennes kammarjunkare och dem själfva ur den stora fara, hvari de befunno sig. Men olyckan med allt detta är, att just i detta ögonblick och i detta sakernas läge lämnar författaren till denna historia kampen oafgjord, ursäktande sig med att han icke påträffat något mera antecknadt om D. Quijotes bragder än dem han hittills berättat. Visserligen är det sant, att den andre författaren till detta arbete icke ville tro, att en så märkvärdig historia vore öfverlämnad åt glömskan eller att La Manchas vittre män skulle hafva varit så föga vetgiriga, att de icke i sina arkiv eller pulpeter hade några handlingar, som anginge denne namnkunnige riddare; och med denna förutsättning misströstade han icke att finna slutet på denna nöjsamma berättelse. Och, enär himlen var honom gynnsam, fann han detsamma verkligen, på sätt som i nästa kapitel skall omtalas.


Noter.

1 I sin Handbook for Travellers in Spain, 3:dje uppl., London 1855, upplyser herr James Ford, att de väderkvarnar, som ännu finnas pa ömse sidor om Lápicepasset, »äro mindre än våra och på afstand verkligen ej olika jättar; de äro ock ganska talrika, ty trakten har mycken säd att mala, men ingen vattenkraft. Den förryckte riddaren kunde också vill förvånas åt dem, ty de voro på den tiden nyheter, som först är 1575 hade införts i Spanien och satte äfven den vise mannen Cardenus i den största förvåning.»

2 Jätten Briarevs, en titan med hundra armar. Jämf. Vergilii Aeneid VI, 227.

3 Lápice-passet är nu en obetydlig by i ett pass mellan två bergssträckningar, men på D. Quijotes tid var det så, som han säger, att mycket folk färdades fram där, enär det icke fanns någon annan förbindelse mellan Argramasilla de Alba och trakten västerut därifrån.

4 Den händelse, som här omtalas, har verkligen inträffat vid belägringen af Jeréz de la Frontera 1251.

5 Rese-glasögon begagnas ännu i Spanien, till och med af mången som är stadd på resa. De äro nämligen afsedda att skydda emot dammet, hvarför de icke heller hafva slipade, utan vanliga släta glas; men dessa sitta infattade i fin järntrådsväf, och infattningen är limpad så, att den går ned i vinkel mot glasen och alldeles betäcker ögongropen, hvadan dammet ej kan som vid vanliga glasögon bakom dessa intränga i själfva ögonen.

6 Damerna hade då för tiden alltid en högre tjänare, hvilkens syssla bland annat var att ledsaga damen, ja till och med att föra henne vid