66
haft någon viss trollkarl, som åtagit sig att uppteckna hans bedrifter, dem ingen skådat eller sett maken till[1], — något som icke fattades en enda af de vandrande riddare, hvilka, som folket säger, draga ut på sina äfventyr. Ty enhvar af dem hade, liksom enkom beställdt, en eller ett par visa trollkarlar, som icke blott upptecknade deras bedrifter, utan skildrade deras obetydligaste tankar och barnsligheter, hur fördolda de än voro; och icke borde väl en så förträfflig riddare vara så illa lottad, att honom skulle fattas hvad Platir och andra hans likar hade till öfverflöd. Sålunda kunde jag ej förmå mig att tro, att en sådan präktig historia blifvit lämnad ofullständig och stympad, och jag sköt skulden på den allt uppslukande och förtärande tidens elakhet, som antingen höll henne undangömd eller hade förstört henne. Å andra sidan föreföll det mig, att, eftersom bland hans böcker funnits så nya som Svartsjukans Vedervärdigheter samt Henares’ Nymfer och Herdar, måste också hans egen historia vara från nyare tid och, äfven om den ej blifvit nedskrifven, lefva i minnet hos folket i hans by och dess grannskap. Denna föreställning väckte hos mig både en viss villrådighet och önskan att på ett riktigt sant vis erfara vår namnkunnige spanior Don Quijotes af La Mancha hela lif och underbara öden, denne det manchanska ridderskapets ljus och spegel, den förste som i våra dagar och i dessa usla tider åtog sig mödan och utöfningen af en vandrande riddares kall och att afskaffa oförrätter, hjälpa änkor, skydda jungfrur, af deras klass som till häst och med ridspöet i hand samt bärande på hela sin jungfrudom drogo från berg till berg och från dal till dal; ty, om det icke föll sig så, att någon nedrig bof eller simpel karl med yxa och pickelhufva[2] eller någon vidunderlig jätte våldtog dem, fanns det i framfarna tider mången jungfru, som efter åttio år, under hvilken hela långa tid hon ej en enda gång sofvit under sotad ås, nedsteg i grafven lika jungfrulig som den mor, som födt henne.
Jag påstår alltså, att med hänsyn till detta och mycket annat är vår präktige D. Quijote värd evinnerligt och i minnet fortlefvande pris, hvilket icke heller bör nekas mig för den möda och omsorg jag användt på att uppleta slutet af denna trefliga historia; fastän jag väl vet, att, om icke himlen, slumpen och lyckan bistått mig, skulle världen ha gått miste om det tidsfördrif och nöje, som den, hvilken uppmärksamt läser henne, nu nog kan få under ett par timmar. Att jag fick reda på henne, gick emellertid till på följande vis.
Vid det jag en dag stod på Aleanágatan[3] i Toledo, kom
- ↑ Dem ingen skådat eller sett maken till. Tvetydigheten förefinnes redan i spanska originalet, där den otvifvelaktigt blifvit med flit inlagd.
- ↑ Pickelhufva. Denna betäckte blott hufvudet, hjälmen däremot hela ansiktet jämte hakan; den senare bars af riddare, den förra af krigare af ringare stånd. Så icke blott i romanerna, utan äfven i verkligheten. De i romanerna förekommande »lymlar med yxa och pickelhufva» behandlas af riddaren alltid med största förakt, nedhuggas eller trampas under hästen, och det gifves intet exempel, att de icke hålla till godo därmed.
- ↑ Alcaná betyder torgplats eller torggata. Det var det mindre af de båda gamla judekvarteren i Toledo; längre fram var det en gata, där många bodar funnos, isynnerhet för sidenkramhandel.
