68
föga mer än halfannan månad öfversatte hela historien, så som den här skall berättas.
I första häftet var alldeles naturtroget afbildad D. Quijotes strid med biskayern, hvarvid båda voro återgifna i samma ställning som historien förmäler, med höjda svärd, den ene betäckande sig med skölden, den andre med sin dyna, och biskayerns mulåsna så lifslefvande, att hon på ett bågskotts afstånd röjde sig som lego-ök. Biskayern hade vid fötterna en så lydande inskrift: Don Sancho de Azpeitia, hvilket utan tvifvel måtte hafva varit hans namn, och vid Rocinantes fötter fanns en annan med namnet D. Quijote. Rocinante var förundransvärdt väl träffad, så lång och skranglig, så torr och mager, med så högt uppstående ländkotor och en så bestämd prägel af lungsjuka, att han riktigt tydligt visade, huru välbetänkt och passande namnet Rocinante gifvits honom. Bredvid honom stod Sancho Panza, som höll sin åsna vid grimman och vid hennes fötter var en annan remsa, hvarpå stod Sancho Zancas, förmodligen emedan han, efter hvad bilden visade, var stormagad, undersätsig och spindelbent, och därför måtte han ha fått heta Panza och Zancas[1], ty med båda dessa tillnamn kallas han emellanåt i berättelsen. Några andra biomständigheter kunde äfven anmärkas; men de äro allesamman af ringa vikt och hafva intet att betyda för den sannfärdiga framställningen af vår historia.
Om mot denna kan riktas någon invändning med afseende på dess sanningsenlighet, kan det icke vara någon annan, än att författaren varit arab, emedan det är mycket utmärkande för personer af denna nation att vara lögnaktiga. Men, enär de äro så fientliga mot oss, så kan det snarare antagas att han sagt för litet än för mycket, och det tror jag för min del, ty, när han både kunnat och bort utbreda sig till en så förträfflig riddares lof, tyckes han afsiktligt förbigå det med tystnad, hvilket är illa gjordt och än värre tänkt, emedan historieskrifvare skola och böra vara noggranna, sannfärdiga och på intet vis partiska, och sådana, att hvarken egen fördel eller fruktan, agg eller välvilja vränga dem ifrån sanningens väg, hvars moder är historien, denna tidens medtäflerska. bragders förvararinna, vittne till det förflutna, föredöme och undervisning för nutiden, varnerska för framtiden. I denna vår historia skall, det vet jag, finnas allt hvad önskas kan i den allra roligaste berättelse, och, om där skulle saknas något trefligt, så är jag öfvertygad, att felet låg snarare hos den hunden till för-
- ↑ Panza och Zancas. Panza = mage; zanca = nedre benet af en fogel, från klon till knäet, alltså ett långsmalt och något snedt ben Cervantes tänkte sig således Sancho Panza med rund mage på spinkiga sneda ben.
