fattare, än i ämnet. Kort sagdt, den andra boken började enligt öfversättningen på följande vis:
Med de skarpa svärden dragna och höjda, tycktes de båda manhaftiga och förbittrade kämparne hota himmel, jord och afgrund; sådan var deras dristiga hållning och uppträdande. Den förste som utdelade sitt hugg, var den argsinte biskayern, och det gafs med sådan kraft och raseri, att, om icke svärdet vrängt sig under vägen, hade det ensamt varit tillräckligt att göra slut på deras hårda strid och på vår riddares alla äfventyr; men lyckan, som sparade honom för viktigare värf, vred hans motståndares svärd så, att, fastän det träffade honom i vänstra skuldran, det icke gjorde honom annan skada än att det bortslet rustningen från hela den sidan och i förbifarten medtog en stor del af hjälmen jämte halfva örat, hvilket allt med förfärligt rammel föll till jorden och lämnade honom mycket illa medfaren.
Hjälpe mig Gud! hvem skall nu på tillbörligt vis kunna, skildra det raseri, som for i vår manchanares hjärta, när han såg sig på sådant vis tilltygas! Blott så mycket må sägas, att det var så våldsamt, att han ånyo höjde sig i stigbyglarna, fattade svärdet ännu kraftigare med båda händerna och så ursinnigt högg löst på biskaycern, träffande honom rakt på dynan och på hufvudet, att den förra icke förmådde skydda honom, utan, liksom om ett berg fallit öfver honom, blodet frusade ur näsa, mun och öron, och han tycktes nära att falla af mulåsnan, och skulle säkerligen hafva fallit, om han ej med armarna fått tag om hennes hals. Dock tappade han stigbyglarna, snart släppte armarna sitt tag, och mulåsnan, skrämd af det förfärliga hugget, satte af öfver fältet och kastade efter några få språng sin herre till marken.
D. Quijote satt mycket lugn och såg på; men, när han såg honom falla, hoppade han af hästen, sprang helt kvickt fram, och, sättande värjspetsen för ögonen på honom, befallde han honom att gifva sig; hvarom icke skulle han hugga af honom hufvudet. Biskayern var så döfvad, att han icke kunde svara ett ord, och det skulle ha gått honom illa, så blind af vrede som D. Quijote var, om icke damerna i vagnen, som ända dittills med stor bäfvan åskådat striden, hade skyndat fram till riddaren och på det kärligaste bedt honom att bevisa dem den stora nåden och ynnesten att skona denne deras kammarjunkares lif. Härtill svarade D. Quijote med mycken själfkänsla och allvar: »För visso, sköna damer, vill jag mycket gärna göra hvad I begären; men det kan ske blott med ett
