Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
71


TIONDE KAPITLET.

Om de behagliga samtal, som föreföllo mellan D. Quijote och hans vapendragare Sancho Panza.

Vid detta laget hade emellertid den af munkarnes tjänare illa tilltygade Sancho Panza kommit på benen igen och med uppmärksamhet följt sin herre D. Quijotes strid, och han bad till Gud i sitt hjärta, att han täcktes förläna honom seger och att riddaren därigenom måtte vinna någon ö, hvaröfver han kunde göra honom till ståthållare, såsom han lofvat honom. När han sedan såg striden afgjord och att hans herre ämnade åter sätta sig upp på Rocinante, gick han fram för att hålla stigbygeln åt honom, och, innan han kom upp, föll han på knä framför honom och, fattande hans hand, kysste han den och sade: »Må det täckas Ers Nåd, herr Don Quijote, att ge mig ståthållarskapet öfver den ön, som ni vunnit i denna skarpa strid; ty, hon må vara än så stor, känner jag mig ha förmåga att regera henne lika och så bra som någon annan, som har regerat öar i världen.» Därtill svarade D. Quijote, »Märk, min käre Sancho, att detta och dylika äfventyr icke äro några ö-äfventyr, utan korsvägs-äfventyr, vid hvilka intet annat vankas än att få sitt hufvud sönderslaget och ett öra mindre; haf tålamod, ty äfventyr töra erbjuda sig, där jag kan göra dig icke allenast till ståthållare, utan till något ännu bättre upp.» Sancho tackade honom mycket, kysste honom om igen på handen och på kanten af pansaret, hjälpte honom upp på Rocinante, satte sig själf upp på sin åsna och följde efter sin herre, som, utan att säga farväl eller tala något mer med damerna i vagnen, i sträckt traf red in i en skogsdunge där nära bredvid.

Sancho följde honom allt hvad hans åsna orkade, men Rocinante satte i väg så fort, att han såg sig blifva efter och måste ropa åt sin herre att vänta honom. D. Quijote gjorde så, och höll in sin Rocinante, tills hans trötte vapendragare upphunnit honom, hvilken, när han kom fram, sade till honom: »Mig tyckes, herre, att det vore lämpligt om vi sökte oss in i någon kyrka[1], ty, så illa åtgången som han blef med hvilken ni kämpade, är det inte underligt om man anmäler saken för det Heliga Brödraskapet[2] och häktar oss; och, om de det göra, kan ni lita på att vi få det hett,

  1. Att vi sökte oss in i någon kyrka, emedan nämligen kyrkorna af gammalt hade asylrätt, så att missdådare där icke kunde häktas.
  2. Det Heliga Brödraskapet. Under större delen af medeltiden, när landet var splittradt i många små stater och dessutom oroades af de ständiga striderna med morerna, saknade konungarne tillräcklig makt att kunna skydda den allmänna säkerheten, och därför bildades här och där frivilliga föreningar för att upprätthålla ordningen. Dessa föreningar, af hvilka den äldsta bekanta är den i Toledo (redan i 13:e seklet), erhöllo kunglig stadfästelse och utöfvade under benämningen Santa Hermandad ett slags landtpolis med ganska vidsträckt befogenhet.