balsamen, ty jag är viss på, att ett uns däraf hvar som helst skall gälla mer än två realer, och mera behöfver jag inte för att tillbringa mitt lif hedersamt och makligt. Men nu är frågan, om det kostar mycket att tillverka den.» — »För mindre än tre realer kan man göra tre stop», svarade D. Quijote. — »Gud förlåte mig mina synder! inföll Sancho; hvad väntar då Ers Nåd på för att tillreda den och äfven lära mig konsten?» — »Tyst, min vän, svarade D. Quijote; större hemligheter än så tänker jag lära dig, och större ynnestbevis bete dig; men nu måste vi ansa om mitt öra, ty det värker mer än som är mig kärt.»
Sancho framtog ur tvärpåsen linneskaf och salfva; men, när D. Quijote fick se sin hjälm fördärfvad, var han nära att mista förståndet och, med handen på svärdet[1] och ögonen höjda mot himlen, sade han: »Jag svär vid alla tings Skapare, och vid de fyra heliga evangelierna i deras fullständigaste lydelse[2] att föra samma lefnadssätt som den store Markisen af Mantua gjorde, när han svor att hämnas sin systerson Balduins död, nämligen att ej äta vid dukadt bord eller att förlusta sig med sin hustru och andra saker, som jag nu icke kommer ihåg, men likväl antager, såsom här uttryckligen uttalade[3], tills jag har tagit full hämnd på den, som tillfogat mig sådan skymf.» När Sancho hörde detta, sade han till honom: »Men må Ers Nåd, herr D. Quijote besinna, att om riddaren uppfyllde hvad som var honom ålagdt, nämligen att inställa sig för den nådiga fröken Dulcinea af Toboso, så har han ju redan fullgjort hvad han borde, och förtjänar icke ytterligare straff, om han ej försyndar sig på nytt.» — »Väl taladt och mycket riktigt anmärkt, svarade D. Quijote, och därför upphäfver jag eden i hvad det angår att utkräfva ny hämnd af honom; men jag förnyar och bekräftar den i fråga om att föra ett sådant lefnadssätt som jag sagt, tills jag med våld fråntagit någon riddare en annan likadan och lika god hjälm som denna; och du skall ej tro, Sancho, att jag gör detta obetänkt, ty jag vet nog hvem jag härutinnan har att efterlikna: just detta samma timade bokstafligen med Mambrinos hjälm, som stod Sacripanto så dyrt[4].» — »Sådana eder skulle Ers Nåd ge knäfveln, invände Sancho, ty de lända hälsan till stor skada och samvetet till mycket besvär. Eller säg mig: om vi händelsevis icke på många dagar träffa på någon med hjälm rustad man, hvad skola vi då göra? skall eden hållas trots så många olägenheter och obehag, som t. ex. att sofva i kläderna och att icke sofva på något bebodt ställe och tusen andra späk-
- ↑ Med handen på svärdet. Svärdfästet hade nämligen oftast form af ett kors, och vid edgång lade man därför handen därpå.
- ↑ I deras fullständigaste lydelse. Egentligen en formel från rättegångsväsendet, genom hvilken en utsaga, t. ex. ett vittnesmål, godkännes utan afseende på, om den är uttryckt kortare eller omständligare, endast hufvudinnehållet är detsamma. Här är användningen, liksom på andra ställen i D. Quijote, icke rätt passande, men detta är naturligtvis med flit gjordt af författaren, som låter hjälten på detta sätta uttrycka sin djupa känsla af edens vikt och värde.
- ↑ Äfven detta är en juridisk formel, om hvilken gäller det samma som om den förra.
- ↑ Se Ariostos Rasande Roland XXXI, 151, 152. Här har dock Cervantes misstagit sig på namn, ty det var icke Sacripante, utan Dardinell som fick sätta lifvet till för Mambrinos hjälm.