74
ningar, som den där gamle tokige markisen af Mantua tog in i sin ed, hvilken Ers Nåd nu vill återupplifva? Må Ers Nåd väl betänka, att på alla dessa vägar färdas inga i rustning klädda män, utan mulåsnedrifvare och formän, de där icke blott inte bära några hjälmar, utan kanske inte ens hafva hört dem nämnas i alla sina lifsdagar.» — »Däri bedrager du dig, sade D. Quijote, ty, innan vi ha varit två timmar på dessa korsvägar, skola vi få se flera i rustning klädda män än som drogo mot Albraca[1] för att tillkämpa sig Angelica den Sköna.» — »Välan då, må så vara, sade Sancho, och gifve Gud att det gånge oss väl och att tiden snart må vara när att vinna den där ön, som står mig så dyrt; och se’n kan jag gärna dö.» — »Jag har redan sagt dig, Sancho, att du ej skall vara bekymrad för den saken; ty, om det ej skulle finnas någon ö, så är här konungariket Danmark eller konungariket Sobradisa[2], hvilka skola passa dig som en ring på fingret; och helst de ligga på fasta landet, bör du så mycket mera fägna dig däråt. Men lämnom nu detta till sin tid och se efter, om du i din påse har något som vi kunna äta; sedan skola vi strax gå att uppsöka någon borg, där vi få ligga i natt och tillreda den nämnda balsamen, ty jag svär dig vid Gud, att mitt öra värker mycket.»
»Här har jag en lök och litet ost och några brödbitar, sade Sancho; men inte är det mat, som anstår en så båld riddare som ers nåd.» — »Hur klent begrepp du har om den saken! svarade D. Quijote. Jag gör dig veterligt, Sancho, att det är en heder för vandrande riddare att ingenting äta på en hel månad, och, när de äta, att taga sådant som finnes närmast till hands; och detta skulle du hafva vetat, om du hade läst så många historier som jag. Ty, fastän det varit en hel mängd, har jag dock icke i någon enda af dem funnit omnämndt, att vandrande riddare åto annat än tillfälligtvis och vid kostliga gästabud, som anställdes för dem; de öfriga dagarna tillbragte de så till vida sysslolöst. Och ehuru det begripes, att de icke kunde lefva utan att äta och förrätta alla andra naturliga nödtorfter, eftersom de i sjelfva verket voro människor som vi, så är det också till förståendes, att, då de under större delen af sitt lif färdades i skog och mark utan att hafva någon kock med sig, deras vanligaste föda bestod i sådan landtlig kost, som den du nu bjuder mig. Alltså, käre Sancho, bekymra dig ej om hvad som smakar mig, och sök icke du att omskapa världen eller bringa det vandrande ridderskapet ur dess gamla vanliga skick.» — »Om förlåtelse,
