och puttrade på elden i en kittel; och, ehuru han velat i samma ögonblick se efter, om de voro lagom kokta för att man skulle kunna förflytta dem från kitteln i magen, lät han dock bli att göra det, emedan getherdarne togo dem från elden och, utbredande några fårskinn på marken, skyndsamt ordnade sitt landtliga bord samt med stor vänlighet bjödo dem båda på hvad de hade. Rundt omkring skinnen satte sig sex af dem, — så många funnos i laget till getternas vaktande, — sedan de först med landtlig kruserlighet bedt D. Quijote att taga plats på ett upp- och nedvändt tråg, som de ställde fram åt honom. D. Quijote satte sig, men Sancho blef stående för att betjäna honom med dryckeskärlet, som var gjordt af horn.
När hans herre såg honom stå, sade han till honom: »På det du, Sancho, må inse det goda som det vandrande riddarskapet har med sig, och huru nära de, som i något slags ställning befatta sig därmed, äro att på kort tid komma till heder och anseende i världen, vill jag, att du här vid min sida och i dessa goda människors sällskap sätter dig ned och blir ett med mig, som är din husbonde och borne herre, så att du äter af min tallrik och dricker ur samma kärl som jag; ty om det vandrande riddarskapet kan sägas detsamma som om kärleken, att det jämnar allting.» — »Stor tack! sade Sancho; men jag kan säga Ers Nåd, att, om jag bara hade fullt upp att äta, så skulle jag göra det lika bra och bättre på stående fot och för mig själf, om än jag sutte bredvid en kejsare. Och sanningen att säga, smakar det mig mycket bättre, som jag äter i min vrå utan krus och komplimenter, om det också är bara bröd och lök, än kalkoner vid annat folks bord, där jag är tvungen att tugga långsamt, smutta ur glaset, ofta torka mig om munnen och icke får nysa eller hosta, om lusten kommer på, eller göra andra saker, som ensamhet och frihet ha med sig. Så att, käre herre min! dessa hedersbevisningar, som Ers Nåd vill göra mig, därför att jag är tjänare och anhängare åt det vandrande riddarskapet, som jag ju är, då jag är Ers Nåds vapendragare, förvandla dem hellre till andra saker, som kunna vara mig till mer gagn och nytta; ty dessa, fastän jag anser dem som till fullo åtnjutna, dem afsäger jag mig ifrån denna stund allt intill världens ände.» — »Det allt oaktadt måste du sätta dig, förty den sig förnedrar, han varder af Gud upphöjd;» och fattande honom i armen, tvang han honom att taga plats bredvid sig.
Getherdarna begrepo ingenting af allt det löjliga talet om vapendragare och vandrande riddare, och gjorde ej annat än
