kärleken i vackra ord på samma enkla och oskyldiga vis som hjärtat kände honom, utan att man sökte konstlade omskrifningar för att förhöja deras värde. Falskheten, sveket och ondskan hade ännu icke blandat sig med sanningen och öppenhjärtigheten. Rättvisan höll sig inom sina egna gränser, utan att världens och egennyttans domar vågade störa eller kränka dem, ehuru de nu i så hög grad skada, förvilla och förfölja rätten. Godtyckets lag hade ännu icke satt sig fast i domarens själ, ty då fanns icke någonting eller någon att döma öfver. Jungfrurna gingo, såsom jag sagt, i ärbarhetens sällskap hvar som helst ensamma och obehindrade, utan fruktan för att andras fräckhet och okyska afsikter skulle kränka dem, och deras ägande[1] föddes af deras böjelse och egen fria vilja. Men nu i dessa våra afskyvärda tider är ingen jungfru säker, äfven om en ny labyrint lik den på Kreta döljer och innesluter henne; ty genom det fördömda giljarenitet intränger också där kärlekspesten till dem genom dörrspringorna eller med luften och kommer dem att gifva all sin stadga på båten. Dem till beskärm, när under tidernas lopp ondskan allt mera tilltog, instiftades de vandrande riddarnes orden, för att försvara jungfrur, beskydda änkor och bistå föräldralösa och hjälpbehöfvande. Denna orden tillhör jag, I gode getherdar, hvilka jag tackar för den välfägnad och det goda bemötande I visen mig och min vapendragare; ty, ehuruväl enligt naturens lag alla lefvande äro förpliktade att visa vandrande riddare ära, är det dock billigt, efter det jag vet att I utan att känna denna förbindelse undfägnat och plägat mig, att jag med all vänlighet, som för mig är möjlig, tackar för den I betett mig.»
Hela detta långa tal, som mycket väl kunnat undvaras, höll vår riddare, därför att nötterna, som man gaf honom, påminde honom om den gyllene åldern, och det föll honom in att ställa dessa ändamålslösa ord till getherdarne, som, utan att svara ett ord, med öppen mun och fulla af förvåning stodo och lyssnade på honom. Sancho höll sig likaledes tyst och åt sina nötter, och tidt och ofta hälsade han på den andra vinbälgen, som man hängt upp i ett korkträd, på det vinet måtte hålla sig friskt.
D. Quijote höll längre på med att tala än kvällsmaten behöfde för att komma till slut, hvarefter en af getherdarne sade: »På det Ers Nåd, herr vandrande riddare, med desto mera skäl må kunna säga, att vi med beredvillig vänlighet undfägnat eder, vilja vi förskaffa eder trefnad och nöje genom att laga så, att en af våra kamrater sjunger för er. Han är
- ↑ Deras ägande m. m. Spanska originalet har su perdición; men detta uttryck synes vara alldeles för stark för den guldålder, som här skildras, och den af Hartzenbusch föreslagna läsarten su posesión torde därför förtjäna företrädet, helst de första upplagorna erbjuda många ännu större och alldeles afgjorda felaktigheter.
