80
väl snart här; det är en mycket kunnig ungersven och mycket förälskad, och till på köpet kan han läsa och skrifva och spelar på stockfiol[1], så att man ej kan önska sig något vackrare.» Knappt hade herden sagt detta, förrän ljuden af fiolen nådde deras öron, och inom kort kom spelmannen själf, som var en yngling af ungefär tjugutvå år med mycket behagligt sätt. Hans kamrater frågade honom, om han hade spisat, och på hans jakande svar sade en af dem, som hade gjort anbudet: »Då kan du gärna göra oss det nöjet att sjunga litet, Antonio, på det att denne främmande herren må se, att äfven bland berg och skogar finnes folk, som förstår musik. Vi hafva berättat honom om dina talanger och önska, att du ger prof på dem, och sålunda visar honom, att vi talat sanning, och därför ber jag vid ditt lif, att du sätter dig ned och sjunger den där visan om din kärlek, som din farbror kaplanen satte ihop åt dig och som blifvit så omtyckt i byn.» — »Mycket gärna!» svarade yngligen och, utan att vidare låta bedja sig, satte han sig på en ekstubbe och, sedan han stämt sin fiol, började han efter en kort stund med mycket behag att sjunga följande ord:
du häller af mig, som jag tror,
fast mun och ögon än förtiga
den ömhet i ditt hjärta bor.
det har jag tämligt klart för mig;
ty visst den lyckas, som törs våga
att tydligt nog förklara sig.
hur utaf brons ditt hjärta var,
och hvita barmen marmor bara,
då den en sådan hårdhet har.
och du mig snäst, de andra lik,
jag därvid likväl trott mig skåda
af hoppets dräkt en liten flik.
som jag åt dig allena skänkt:
vid hot, vid löje alltid lika,
den sig bevarat oförkränkt.
- ↑ Stockfiol, sp. rabel, var en fiol med endast tre strängar, som lär ha varit i bruk redan omkring år 1200, men på Cervantes’ tid ej spelades annat än på landet.
