90
den kan ej annat än bli märkvärdig, så besynnerliga saker som dessa herdar hafva berättat oss både om den aflidne herden och om den dödbringande herdinnan.» — »Det tycker äfven jag, svarade Vivaldo, och icke en, utan fyra dagar skulle jag dröja för att få se den». D. Quijote sporde dem hvad det var de hade hört om Marcela och Krysostomus. Den resande svarade, att de samma morgon träffat herdarna och, då de sett dem i en så dyster dräkt, frågat om anledningen, hvarför de uppträdde på sådant vis; att en af dem redogjort därför och omtalat en herdinnas, benämnd Marcela, sällsamma väsen och skönhet, äfvensom talrika ynglingars kärlek, som friade till henne, och denne Krysostomus’ död, till hvars begrafning de ämnade sig. Kort sagdt, han berättade hvad Peter hade berättat för D. Quijote.
Detta samtalsämne afbröts och ett annat upptogs, i det den som hette Vivaldo frågade D. Quijote, hvad som var orsaken till, att han reste sålunda beväpnad i en så fredlig trakt. Därtill svarade D. Quijote: »Utöfningen af mitt kall medgifver och tillåter mig icke att uppträda på annat sätt: vällefnad, klemighet och hvila uppfanns för hofvets veklingar; men vedermöda, oro och vapen uppfunnos och skapades endast för dem, som världen nämner vandrande riddare, bland hvilka jag, ehuru ovärdig, är den allra ringaste.» Knappt hörde de detta, förr än alla ansågo honom som förryckt; men för att närmare komma underfund därmed och se, af hvad slag hans galenskap var, vände sig Vivaldo åter till honom och frågade, hvad som menades med vandrande riddare. — »Hvad, mina herrar, svarade D. Quijote, hafven I då icke läst Englands tideböcker och historia, där konung Arturs ryktbara bedrifter omtalas, hvilken vi på vårt kastilianska språk jämt och samt kalla konung Artus? om hvilken det går en urgammal och i hela Stora Britanniens konungarike allmänt känd sägen, att han icke dog, utan genom trollkonst blef förvandlad till en korp och att han i tidernas längd skall återkomma till välde och få igen sitt land och sin spira, för hvilken orsaks skull det icke lär kunna bevisas, att ifrån den tiden allt till i dag någon engelsman dödat en korp. Nåväl, på denne ädle konungs tid instiftades riddarnes af Runda Bordet[1] berömda riddarorden och tilldrog sig till punkt och pricka den kärlekshistoria, som där berättas om herr Lancelot af Sjön och drottning Ginevra[2], hvarvid den ärade damen Quintañona var medlerska och förtrogen; och däraf uppstod den allbekanta folkvisan, som sjunges öfverallt här i Spanien och som börjar:
- ↑ Riddare af Runda Bordet, till antalet tjugufyra, voro de, hvilka, såsom de tappraste af alla vid konung Arturs hof, fingo taga plats med honom vid det »runda bordet». Detta var således icke i egentlig mening någon riddarorden.
- ↑ Denna från britiska källor i den franska episka dikten inkomna saga var redan i trettonde århundradet utbredd i Spanien och kom där snart att tillhöra dem, som blefvo allmänt omtyckta och förhärligades i talrika folkvisor.
