utaf damer si betjänad,
säsom Lancelot det vardt,
när han från Britannien lände?
jämte den behagliga och ljufliga fortsättningen om hans bragder i kärlek och mandom. Sedan den tiden vidgade och utbredde sig denna riddarorden öfver många skilda delar af världen, och i den blefvo för sina bragder berömda och vidtbekanta den tappre Amadis af Gallien med alla sina söner och afkomlingar till femte led, och den dråplige Felixmarte af Hyrcanien, och den aldrig nog prisade Tirante den Hvite, och i våra dagar hafva vi nära nog sett, hört och umgåtts med den oöfvervinneligt tappre D. Belianis af Grekland. Detta, mina herrar, är således att vara vandrande riddare, och den orden jag omtalat är just deras ridderskaps orden, uti hvilken, såsom jag förut nämnt, jag, ehuruväl en syndare, har aflagt löfte; och det som bemälda riddare öfvade, detsamma öfvar jag, och därför drager jag genom dessa ödemarker och obygder och söker äfventyr, med fast beslut att åt det farligaste, som ödet kan bjuda mig, egna min arm och min person, till hjälp för de svaga och nödstälda.»
Af dessa hans yttranden blef det fullständigt klart för de resande, att D. Quijoto var från vettet och hvilken slags galenskap som behärskade honom, och de råkade i samma förvåning däröfver som alla de, hvilka första gången gjorde bekantskap därmed. För att utan dysterhet tillryggalägga den korta väg, som sades återstå till begrafningsberget, ville Vivaldo, som var ett klokt hufvud och hade ett lustigt lynne, gifva honom anledning att fortsätta vidare med sitt oförnuft. Han sade alltså till honom: »Mig tyckes, herr vandrande riddare, att Ers Nåd har omfattat en af de strängaste ordnar på jorden, och jag föreställer mig, att icke ens kartusianermunkarnas är så sträng».
— »Så sträng kan den väl vara, svarade vår D. Quijote; men lika nödvändig i världen, det är jag icke långt ifrån att betvifla. Ty, skall sanningen sägas, så uträttar soldaten, som bringar till verkställighet hvad hans befälhafvare befaller honom, icke mindre än befälhafvaren själf, som ger honom befallningen. Jag menar, att andans män i allsköns frid och ro bedja Himlen för jordens välgång; men vi krigsmän och riddare bringa till verkställighet hvad de bedja om, i det vi försvara det jordiska med våra armars styrka och våra svärds-
