— »I alla fall, invände den resande, återstår mig en betänklighet, nämligen att jag ofta har läst, hurusom två vandrande riddare komma i ordväxling och det ena ordet ger det andra, så att deras vrede upptändes och de vända om sina hästar, taga en duktig sträcka till anlopp och sedan utan vidare vända tillbaka och ränna mot hvarandra i fullt sporrsträck samt midt under anloppet anbefalla sig åt sina damer. Hvad som då plägar följa af sammandrabbandet är, att den ene tumlar ned för hästländen, genomborrad af motståndarens lans, och den andre kan det äfven hända att, om han icke hölle sig fast vid hästens man, han icke kunde undvika att komma i mark; och jag begriper icke, huru den döde fick tillfälle att anbefalla sig åt Gud, när allt gick så hastigt till. Bättre hade det då varit, att de ord, som han under anloppet slösade på att anropa sin dam, blifvit använda på det han som kristen borde och var förpliktad till, så mycket hellre som jag förmodar, att icke alla vandrande riddare hafva damer att anbefalla sig åt, emedan icke alla äro förälskade.»
— »Det är omöjligt, svarade D. Quijote; jag menar, att det är omöjligt, att det finnes en vandrande riddare utan dam, ty för sådana är det lika eget och medfödt att vara förälskade som för himlen att ha stjärnor; och helt visst har man aldrig sett någon historia, där det förekommer en vandrande riddare utan älskogsförhållanden, och för det fall, att det funnes någon, skulle han just därigenom icke hållas för en äkta riddare, utan för en bastard, som inkommit i bemälda ridderskaps fasta borg icke genom porten, utan öfver murarna som en tjuf och stråtröfvare.»
— »Det oaktadt, sade den resande, tycker jag mig hafva läst, om jag ej missminner mig, att D. Galaor, broder till den tappre Amadis af Gallien, aldrig hade någon viss dam, åt hvilken han kunde anbefalla sig, och ändock vardt han ej ringaktad, utan var en mycket dråplig och berömd riddare.»
Härtill svarade D. Quijote: »Herre, en svala gör ingen sommar, isynnerhet som jag vet, att nämnde riddare i hemlighet var ganska ordentligt förälskad, hvartill kommer att det förhållandet, att han höll af alla, som han tyckte vara vackra, var en medfödd sinnesbeskaffenhet, som han ej kunde stå emot. Men, kort sagdt, det är fullkomligt bestyrkt, att han hade en enda, som han tagit till sitt hjärtas utkorade och åt hvilken han anbefallde sig mycket ofta och helt lönligen, ty han satte en ära uti att vara en riddara, sem bevarade sin hemlighet.»
— »Om det sålunda hör till sakens natur, att hvarje
