94
vandrande riddare skall vara förälskad, sade den resande, så kan man väl taga för gifvet, att Ers Nåd också är det, efter ni tillhör ståndet; och i fall Ers Nåd icke sätter en ära i att vara lika rädd om sin hemlighet som D. Galaor, så beder jag så enträget jag kan, å hela sällskapets och mina egna vägnar, att ni för oss redogör för eder dams namn, hemort, stånd och skönhet, ty hon skulle skatta sig lycklig, att hela världen får veta den hyllning och kärlek, som ägnas henne af en sådan riddare, som Ers Nåd visar sig vara.»
Härvid drog D. Quijote en djup suck och sade: »Jag kan icke bestämdt säga, om min ljufva ovän finner nöje eller ej i att världen får veta, att jag ägnar henne min hyllning; endast det kan jag säga till svar på en så höfvisk förfrågan, att hennes namn är Dulcinca, hennes hemort Toboso, en by i La Mancha; hennes stånd minst en prinsessas, då hon är min drottning och härskarinna; hennes skönhet öfvermänsklig, emedan hos henne finnas förverkligade alla de omöjliga och blott af fantasien drömda fullkomligheter, hvarmed skalderna begåfva sina damer; hennes hår är af guld, hennes panna en lustgård, hennes ögonbryn regnbågar, hennes ögon solar, hennes kinder rosor, hennes läppar koraller, pärlor hennes tänder, alabaster hennes hals, marmor hennes barm, elfenben hennes händer, hennes hvithet är snö, och de delar ärbarheten dolt för de dödligas blickar äro sådana, att, efter hvad jag tror och föreställer mig, man väl i sin innersta tanke kan tillbörligt uppskatta dem, men ej jämföra dem med andra.» — »Hennes börd, familj och stamträd skulle vi gärna vilja veta», fortsatte Vivaldo. Därtill svarade D. Quijote: »Ej är hon af Roms urgamla ätter Curtius, Gajus och Scipio, ej heller af de nyare Colonna och Orsini, ej heller af de katalanska Moncada och Requesen; ännu mindre af släkterna Rebella och Villanova i Valencia; Palafox, Nuza, Rocaberti, Corella, Luna, Alagon, Urrea, Foz och Gurrea i Aragonien; Cerda, Manrique, Mendoza och Guzman i Kastilien; Alencastro, Pallas och Meneses i Portugal; utan hon hör till ätten Toboso af La Mancha, en ätt som, fastän ung, är sådan, att den kan gifva ett ädelt ursprung åt de mest lysande familjer i kommande tidehvarf. Och må man icke motsäga mig härutinnan, om ej med det villkor som Zerbino[1] fästade nedanför den trofé han gjort af Rolands vapen:
Som sig med Roland icke mäta kan.»
- ↑ En hjälte ur Ariostos Rasande Roland. Han påträffar de vapen- och rustningsstycken, som den af galenskap gripne Roland kastat omkring sig, samlar dem, hänger upp dem som trofé på en fur, och sätter nedanför som påskrift de båda anförda verserna (Ariostos Rasande Roland, 24:e sången, st. 57).