— »Ehuru jag hör till släkten Cachupin af Laredo[1], svarade den resande, vågar jag dock ej ställa den i jämnbredd med ätten Toboso af La Mancha, ehuruväl, sanningen att säga, ett sådant släktnamn hittills icke hunnit till mina öron.» — »Hvad, har ni aldrig hört det?» genmälde D. Quijote.
Med mycken uppmärksamhet åhörde alla de öfriga vandrarna de bådas samtal, och till och med get- och fårherdarna insågo D. Quijotes öfvermåttan stora brist på sundt förstånd. Endast Sancho Panza trodde, att allt hvad hans herre sade var sant: han visste ju hvem denne var och hade känt honom ända från hans födelse; det, hvarom han var något tveksam, rörde tron på hvad som yttrats om den fagra Dulcinea af Toboso, ty aldrig hade ett sådant namn eller en sådan prinsessa kommit till hans kunskap, fastän han bodde så nära Toboso.
Under sådana samspråk färdades de framåt, när de sågo, huru utför en klyfta, som bildades af två höga berg, kommo omkring tjugu herdar, alla klädda i svarta fårskinnströjor och med kransar på hufvudet, hvilka, som det sedan visade sig, voro somliga af idegran, andra af cypress. Sex af dem buro en med en stor mångfald af blommor och kvistar betäckt bår. Vid åsynen häraf sade en af getherdarna: »De, som där komma, bära Krysostomus’ lik, och vid foten af detta berg är stället, där han förordnat att blifva begrafven.» Med anledning häraf skyndade de på och hunno fram, när de kommande redan hade satt ifrån sig båren och fyra af dem höllo på att med skarpa hackor upptaga grafven vid sidan af en hård klippvägg. Efter ömsesidiga hälsningar riktade D. Quijote och hans sällskap sin uppmärksamhet på båren och sågo på den ett blomsterhöljdt lik i herdedräkt, som dat tycktes vid en ålder af trettio år, och ännu i döden syntes det, huru skönt hans ansikte och ståtligt hans utseende varit, medan han lefde. Rundt omkring honom lågo på båren några böcker samt många dels öppna, dels hopvikna papper. Så väl åskådarna som de, hvilka öppnade grafven och alla öfriga närvarande iakttogo en förundransvärd tystnad, tills en af dem, som burit den döde, sade åt en annan: »Se väl efter, Ambrosius, om detta är det ställe Krysostomus bestämde, efter ni vill att hvad han förordnat i sitt testamente så punktligt skall uppfyllas.» — »Här är stället, svarade Ambrosius; ty här har min olycklige vän ofta berättat mig historien om sitt sorgliga öde. Här, sade han mig, såg han för första gången denna människosläktets dödsfiende, och här var det jämväl som han för första gången yppade för
- ↑ Dessa båda namn förekomma på gyckel, liksom här, äfven i Montemayors Diana; redan ljudet förefaller Spanjorerna löjligt. Cachupines kallades i spanska Amerika sådana fattiga stackare, som hade invandrat för att få sig en lätt förtjänst, och Cachupin de Laredo var den till fordstäf öfvergångna benämningen på simpelt folk, som knogat sig upp till rikedom och sedan pockade på att vara af gammal adel. Laredo är eljest en stad i Gamla Kastilien, nära Santander, och där funnos icke så få personer med familjenamnet Cachupin; de finnas där än, men hafva för länge sedan strukit sitt pin och kalla sig Cacho.
