102
vatten från brunnen och kastade det öfver honom, så att det rann efter hela kroppen; däraf vaknade ändtligen D. Quijote, men ändå icke till så fullt medvetande att han märkte huru det var fatt för honom.
Dorotea, som såg hur kort och lätt klädd han var, ville icke gå in och åse gin kämpes strid mot hans vederdeloman. Sancho gick och letade rundt om på golfvet efter jättens hufvud, och, när han ej fann det, sade han: »Jag vet nog att det är trolleri med allting här i huset, ty förra gången, just på samma ställe där jag nu står, gaf man mig en mängd orfilar och knuffar, utan att jag visste hvem det var som gaf mig dem, och inte kunde jag heller få syn på någon; och ny syns inte hufvudet till här, som jag dock såg afhuggas med mina egna ögon, och blodet frusade ur kroppen som ur en springbrunn.»
— »Hvad för blod och hvad för springbrunn talar du om, du Guds och alla helgons fiende?» sade värdshusvärden. »Ser du inte, din skurk, att blodet och springbrunnen inte äro annat än de här vinläglarna, som ligga här genomstungna, och jag önskar jag finge se hans själ flyta i helvetet som stack hål på dem!»
— »Jag vet ingenting, jag, svarade Sancho; jag vet bara att det går nog så galet för mig, för det här hufvudets skull, som jag ej kan få rätt på, att mitt grefskap kommer att smälta bort liksom salt i vatten.» Sancho var således värre däran i vaket tillstånd in hans herre i sofvande, och det vållade de löften som hans husbonde gifvit honom.
Värdshusvärden var alldeles förtviflad öfver att se vapendragarens bondlugn och den skada hans herre tillställt, och svor att nu skulle det ej aflöpa som förra gången, då de gåfvo sig af utan att betala, och nu skulle hans ridderskapsprivilegier icke ha kraft att befria D. Quijote från att gälda både nytt och gammalt, ända till kostnaden för de nya svickorna, som måste anbringas på de fördärfvade läglarna. Kyrkoherden höll D. Quijote i händerna, och denne, som trodde att han nu fört äfventyret till lyckligt slut och befunne sig inför prinsessan Micomicóna, föll på knä för kyrkoherden och sade: »Fullväl kan Eders Höghet, högborna och frejdade härskarinna, från denna dag lefva trygg för att den illasinnade varelsen kan tillfoga eder något ondt; och äfven jag är från denna dag fri från det ord jag gaf eder, alldenstund med hjälp af Gud Allsmäktig och genom hennes ynnest, i hvilken jag lefver och andas, jag till fullo inlöst detsamma.»
