— »Var det inte det jag sa’? utbrast Sancho, när han hörde detta; jo visst, för full var jag inte: där kunnen I se om inte min herre har gjort kål på jätten! Nu har jag mitt land på det torra![1] och grefskapet är det klart med!»
Hvem kunde väl låta bli att skratta åt bådas, herrens och tjänarens, dårskaper? Och alla skrattade de äfven utom värdshusvärden, som önskade sig hin i våld; men till slut förmådde barberaren, Cardenio och kyrkoherden så mycket, att de med icke ringa besvär fingo D. Quijote i säng, där han åter insomnade med tecken till utomordentlig utmattning.
De läto honom sofva och gingo ut till värdshusporten för att trösta Sancho öfver att han icke funnit jättens hufvud; men ännu mera fingo de att göra med att blidka värden, som var utom sig öfver sina vinläglars plötsliga aflidande, och värdinnan ropade under tjut och gråt: »Ja, i en olycklig tid och en olycklig stund kom denne vandrande riddaren i mitt hus, som jag vånnar jag aldrig hade sett för mina ögon, så dyrt som han kostar mig! Förra gången gaf han sig af utan att betala för ett dygns kvällsvard, nattlogis, halm och hafre, för sig och vapendragaren och en kamp och en åsna, under förevändning att han var en äfventyrsriddare — och pockers äfventyr må Vår Herre ge honom och alla äfventyrare i världen! — och att han därför inte var skyldig att betala någonting, för att så stod det beskrifvet i det vandrande ridderskapets gästgifveritaxor.[2] Och för hans skull kom sedan den här andra herrn och tog med sig min svans, och den har han då lämnat igen, så han är säkert fyra styfver mindre värd än förr och alldeles renrakad, så han duger inte till det min man vill ha honom till; och på änden och slutet hugger han mina läglar fördärfvade och spiller mitt vin, så jag vånnar jag såge hans blod spilldt med! Men det ska’ de då inte inbilla sig, vid min fars ben och min mors salighet, att de inte ska betala mig det slant för slant, eller skulle jag inte heta som jag heter och inte vara min mors dotter!»
Dessa och liknande utlåtelser hade den harmsna värdinnan, och hennes rara piga Maritornes hjälpte till efter förmåga. Dottern teg och smålog emellanåt för sig själf. Kyrkoherden ställde allt till rätta, i det han lofvade att på bästa möjliga vis godtgöra deras förlust, så väl af läglarna som af vinet, och i främsta rummet försämringen af svansen, på hvilken de satte så stort värde.
Dorotea tröstade Sancho med den tillsägelsen att, om och när det visade sig vara sant att hans herre huggit huf-
- ↑ Ciertos son los toros, egentl. = nu är det säkert att här blir tjurfäktning, och sedan i allmänhet som visshet om, att något kommer att inträffa, för hvilket man lifligt intresserat sig, vare sig med hopp eller fruktan.
- ↑ Gästgifveritaxor. Det spanska ordet är arancel, som betyder regel hvarefter något beräknas, företrädesvis pris och belopp af lifsmedel, m. m., däraf i allmänhet taxa, tariff, och särskildt tulltaxa, tulltariff. Men denna sist nämnda betydelse är tydligen icke den rätta på detta ställe utan här afses just den första, eller, närmare bestämdt, taxan på det pris som resande hade att betala för de lifsförnödenheter, som tillhandahöllos dem på värdshusen.
