10
mig till en för långt gången medkänsla, När därför den första bestörtningen gått öfver och jag i någon mån återhämtat mina förlorade lifsandar, sade jag till honom med större beslutsamhet än jag hade tilltrott mig själf: ’Om, på samma sätt jag nu befinner mig i dina armar, señor, jag befunne mig mellan ett vildt lejons ramar och min befrielse från dem tillförsäkrades mig mot det att jag skulle göra eller säga något, som vore till men för min ära, så vore det mig lika möjligt att göra eller säga det som det är möjligt att göra det skedda oskedt. Så att, om du håller min kropp omfamnad af dina armar, har jag min själ bunden vid mina goda föresatser, hvilka äro så olika dina som du skall blifva varse, om du söker att bringa dem vidare genom att bruka våld mot mig. Din underhafvande är jag, men icke din slafvinna; ditt adeliga blod har ingen makt, och bör ej hafva det, att vanhedra eller förakta ringheten af mitt, och jag som ofrälse och dotter af en jordbrukare skattar mig lika högt som du dig såsom förnäm herre och riddersman. Mig skall din våldsamhet ej skrämma, för mig hafva dina rikedomar ej något värde, dina ord skola ej förmå narra mig, ej heller dina suckar och tårar röra mig. Ja, om jag hos den, som mina föräldrar gåfve mig till make, funne något af allt detta som jag nu sagt, då skulle visserligen min vilja rätta sig efter deras och ej skilja sig från hans; så att, om blott jag behölle min ära, äfven om jag icke kände något nöje, skulle jag frivilligt gifva dig det, som du, señor, nu med sådan våldsamhet eftersträfvar. Allt detta har jag sagt dig, därför att det icke är värdt att tro, att någon som ej är min laglige make kan ernå något af mig.’»
— »’Om du, sade den trolöse riddaren, icke har andra betänkligheter, skönaste Dorotea, (ty så heter jag olyckliga,) välan så ger jag dig min hand uppå att varda din make, och att detta är sant, därpå vare Himlarna mitt vittne, för hvilka intet är fördoldt, och denna bild af Vår Fru, som du har här.’»
När Cardenio hörde henne säga att hon hette Dorotea, föll han ånyo i sin häftiga sinnesrörelse och fann nu riktigheten af sin första förmodan fullständigt besannad; men han ville icke afbryta berättelsen, för att höra hvad slutet blef på en historia, som han redan nästan kände. Han sade blott: »Hvad, señora! heter du Dorotea? En annan med samma namn har jag hört omtalas, som kanske är lika illa ute som du. Men forsätt; den tid tör komma, då jag berättar dig saker, som skola lika mycket förvåna som bedröfva dig.»
