Dorotea vardt nu uppmärksam på Cardenios ord samt på hans besynnerliga och usla dräkt och bad honom att, om han kände till något af hennes förhållanden, han genast måtte säga henne det, ty, om ödet ännu hade lämnat henne något godt, så vore det hennes mod att lida hvarje motgång som kunde drabba henne, viss att i hennes tanke ingen kunde komma som i ringaste mån kunde föröka hennes nuvarande smärta.
— »Jag skulle icke dröja ett ögonblick, svarade Cardenio, att säga dig hvad jag tänker, om min förmodan vore riktig; men ännu går rätta ögonblicket ej förloradt, och det är icke heller för dig af någon vikt att erfara det.»
— »Vare därmed hur som helst, svarade Dorotea; hvad som vidare föregår i min historia, är det att D. Fernando fattade en bild af den Heliga Jungfrun, som fanns i rummet, och tog henne till vittne af vår förmälning: med de kraftigaste uttryck och de dyraste eder gaf han mig sitt löfte att vara min man, ehuru jag, innan han talat till slut, uppmanade honom att väl betänka hvad han han gjorde och att besinna hvilken harm det skulle bli för hans far att se honom gift med en ofrälse flicka af hans underhafvande. Han borde, sade jag, icke låta förblinda sig af min skönhet, hurudan den nu månde vara, efter hon i alla fall ej vore tillräcklig för att däri finna en ursäkt för hans fel; och ville han för sin kärleks skull bete mig något godt, så måtte det då vara det, att han lite mitt öde arta sig efter hvad mitt stånd förmådde, ty det blir aldrig någon rätt glädje med så olika äktenskap, ej heller fortfara de länge i samma fröjdefulla stämning, hvarmed de börja. Allt detta, som jag nu sagt er, sade jag honom och mycket annat, som jag ej längre kommer ihåg; men alla mina föreställningar förmådde honom ej att afstå från att fullfölja sitt förehafvande, alldeles liksom den, hvilken ej ämnar betala, vid afslutandet af ett köp ej bryr sig om olägliga villkor. Under tiden höll jag en kort öfverläggning och sade till mig själf: Jag vore visst icke den första som genom äktenskap uppstigit från ringa stånd till ett högt, ej heller D. Fernando den förste hvilken skönhet eller, hvad som är sannolikare, blind lidelse förmått att taga en ledsagarinna, hvars ställning ej varit lika hög som hans. Om sålunda jag icke skapar någon oerhördt ny sed, är det så godt att gripa denna ära, som ödet bjuder mig, om också hos denne den kärlek han visar mig icke skulle vara längre än uppnåendet af hans önskan varar, ty inför Gud skall jag ändå vara hans
