132
den fara, som hotar honom så nära? Det enda han kan göra är att underrätta sin befälhafvare om hvad som är på färde, på det denne må kunna afvända faran genom en kontramina, och att själf stanna kvar under hopp och fruktan att helt oförtänkt få flyga i luften utan vingar och sedan viljelös störta ned i djupet. Och om detta tyckes en ringa fara, så låtom oss tillse om icke den är lika stor eller större, som uppstår när två örlogsfartyg midt på öppna hafvet ränna mot hvarandra med framstammarna; när de då å båda sidor kastat ut sina änterhakar och ligga bord om bord, har soldaten icke större plats att röra sig på än som lämnas honom af en två fot bred planka i förstäfven; och det oaktadt, ehuru han ser att han har framför sig lika många hotande dödsverktyg som det finnes kanoner riktade mot honom från den fientliga sidan, de där icke äro en lanslängd ifrån honom, och ehuru han ser att vid minsta slintning med foten han skulle komma att hamna i Neptuns djupa sköte; trots allt detta ställer han sig, med oförfäradt hjärta och drifven af den hederskänsla som besjälar bonom, till skottafla för så mycket skytteri och sträfvar att öfver detta smala pass slå sig fram inpå fiendens skepp. Och det förunderligaste är, att, knappt har en fallit dit, hvarifrån han ej kan uppstå förr än vid världens slut, så intager en annan samma plats och, om äfven denne faller i hafvet, hvilket lurar på honom som på en fiende, så kommer en annan och så åter en annan i så rask följd att de förra icke ens hunnit dö: i alla krigets skiften finnes intet mod och ingen oförskräckthet som öfvergår detta.»
»Prisade vare de lyckliga tidehvarf, hvilka ännu icke kände till den gräsliga förödelsen af dessa sataniska artilleripjäser! Jag tänker att deras upphofsman nu i helvetet får lönen för sin djäfvulska uppfinning, medelst hvilken han åstadkommit att en ärelös och feg arm kan taga lifvet af en tapper riddare och att, utan att man vet huru eller hvarifrån, midt under den modiga stridslust som eldar och lifvar hjältars bröst, en förflugen kula kommer, — afskjuten af en, hvilken kanske flydde af förskräckelse för blixten som uppstod vid aflossandet af det förbannade mordvapnet, — och i ett ögonblick afskär och gör slut på en persons tänkande och lif, hvilken förtjänat att i långa tider njuta däraf.[1] När jag tänker härpå, är jag nästan färdig att säga att det grämer mig i själen att hafva omfattat detta vandrande riddareyrket i ett så afskyvärdt tidehvarf som det vi lefva i; ty ehuru ingen fara skrämmer mig, väcker det ändå förtrytelse hos mig att tänka, att må-
- ↑ Jämf. Ariostos Orlando Furioso, XI: 26—28, i Kullbergs svenska öfversättning si lydande:
Du arga, snöda påhitt, huru fann
du nånsin rum uti ett mänskligt sinne?
All krigarära genom dig försvann,
ej vapenyrket mer vi hedradt finne;
ej tapperhet belönar mer sin man,
man för den bättre håller priset inne
och ger den sämre; hjältemod och kraft
ej fält för täflan ha, som förr de haft.
Hvad riddare och herrar genom dig
ha gått och skola gå i grafven under,
förr’n vi få slutet se på detta krig,
som världen — med Italien — sorg bereder!
Ja, om jag sagt det, jag ej irrat mig:
I alla onda andar, ibland eder
var ingen mera gudlöst grym än han,
Som ett så skändligt mordverktyg uppfann.
Och väl jag tror att, för att han må lida
hvad han förtjänt, i afgrunds mörka land
Guds hämnd vid den fördömde Judas sida
en så förbannad själ för evigt band.Äfven hos andra författare äterkommer samma förbittring mot skjutvapnen, som lämnade så ringa utrymme för den personliga tapperheten och i själfva verket väsentligt bidrogo att förändra krigföringen och därmed äfven göra slut på det gamla riddareväsendet.
