Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153

Fyra dagar var det folk i bañon, och detta var anledning till att rörkäppen dröjde fyra dagar att visa sig, men efter dessas förlopp och vid den vanliga ensamheten i bañon stack han fram med ett knyte så stint, att det lofvade en mycket lycklig nedkomst. Käppen och knytet riktades till mig; jag fann däri ett nytt bref och hundra dukater i guld utan något annat mynt. Renegaten var tillstädes; vi gåfvo honom brefvet att läsa inne i vårt sofrum, och han sade att det lydde sålunda:

»Jag vet icke, min härskare, huru jag skall kunna ombestyra att vi komna till Spanien, ej heller har Lela Marién sagt mig det, ehuru jag har frågat henne därom. Hvad som kan göras, är att jag genom detta fönster ger eder så många guldmynt som möjligt; friköpen därmed eder själfva och edra vänner, och må så en begifva sig till ett kristet land och där köpa ett fartyg och komma tillbaka och hämta de andra. Mig skall man finna i min faders trädgård, som ligger vid Babazon-porten utåt hafvet, och där skall jag vistas hela sommaren med min far och mitt tjänstefolk; därifrån kunnen I utan fruktan nattetid hämta mig och föra mig ut till fartyget. Och kom ihåg att du skall blifva min äkta man; hvar om icke skall jag bedja Marién att straffa dig. Om du ej litar på någon annan att fara och skaffa fartyget, så friköp dig och res; ty jag vet att du säkrare än en annan kommer tillbaka, eftersom du är en riddersman och kristen. Laga att du får veta hvar trädgården är, och, när du åter vandrar af och an här, skall jag däraf förstå att du är ensam i bañon, och då skall jag gifva dig mycket penningar. Alláh bevare dig, min härskare!»

Så lydde det andra brefvet och sådant var dess innehåll, och knappt hade de alla förnummit det, då en hvar äflades om att bli den friköpte och lofvade att med all punktlighet fara åstad och komma tillbaka. Äfven jag erbjöd mig därtill; men renegaten motsatte sig i allt detta, i det han sade att han på inga villkor skulle samtycka till att någon blefve fri förr än alla på en gång blefve det, ty erfarenheten hade lärt honom huru illa alla de befriade höllo de löften de gifvit i fångenskapen. Ofta hade nämligen förnäma fångar försökt detta medel och lösköpt någon, som skulle fara till Valencia eller Mallorca med pengar för att kunna utrusta ett fartyg och hämta den som friköpt honom; men de hade aldrig kommit tillbaka, ty den vunna friheten och fruktan att åter förlora henne utplånade ur deras minne alla möjliga förpliktelser. Och till bekräftelse på sanningen af hvad han sade, berättade han oss