154
i korthet ett fall, som just vid samma tid hade tilldragit sig med några kristna riddare, ett det märkvärdigaste fall som någonsin händt där på trakten, där dock i hvarje ögonblick inträffade de förskräckligaste och underligaste saker. Han kom till den slutsatsen, att hvad som kunde och borde göras var, att de penningar, som afsågos att friköpa en kristen, lämnades åt honom för att där i Algier köpa ett fartyg, under förevändning att han ville blifva köpman och drifva handel på Tetuan och kusten däromkring, och att, när han väl vore ägare af fartyget, kunde lätteligen en plan uppgöras att bortföra dem från bañon och taga dem alla ombord; isynnerhet om den moriska damen, såsom hon sade, lämnade penningar för att friköpa dem alla, vore det, när de väl blifvit fria, den lättaste sak i världen att gå ombord till och med midt på ljusa dagen. Den största svårigheten bestode där; att morerna icke tillåta en renegat att köpa eller äga ett fartyg så framt det ej är ett stort skepp till kaperi, ty de befara att köparen af ett fartyg, isynnerhet om han är Spanjor, vill hafva det blott för att begifva sig till ett kristet land; denna olägenhet skulle han dock afhjälpa genom att ställa så till, att en mor från Tanger[1] blefve delägare med honom i äganderätten till fartyget och i handelsvinsten, och under denna täckmantel skulle han lyckas att bli herre öfver fartyget, hvarmed han ansåge allt annat för afgjordt.
Ehuruväl jag och mina kamrater hade tyckt bättre om att, såsom morinnan önskade, skicka till Mallorca efter fartyget, vågade vi ej motsäga honom, af fruktan att, om vi icke gjorde hvad han sade, han skulle angifva oss och bringa oss i fara att mista lifvet, i fall han yppade förhandlingen med Zoraida, för hvars lif vi alla skulle offrat vårt. Så beslöto vi då att lämna oss i Guds och renegatens hand, och i samma ögonblick svarade vi äfven Zoraida, sägande att vi skulle göra allt hvad hon tillrådde oss, ty hon hade uttänkt det så väl som om Lela Marién hade ingifvit henne det, och af henne ensam berodde det att uppskjuta eller genast verkställa saken. Jag erbjöd mig ånyo att blifva hennes make, och följande dagen, då bañon råkade vara folktom, gaf hon oss därför i flera omgångar medelst rörkäppen och knytet tusen dukater i guld jämte ett bref, däri hon sade att nästa djumá, d. v. s. fredag, flyttade hon till sin faders trädgård och att, innan hon begåfve sig dit, hon skulle gifva oss mera penningar; och, om de ej försloge, skulle vi underrätta henne därom, så skulle hon lämna oss så mycket vi både henne om, ty hennes fader vore
- ↑ Moro Tangerino står det i de äldsta upplagorna; men då Cervantes själf i början af nästa kapitel kallar honom »den nämnde tagarinen», synes här ett skrif- eller tryckfel föreligga, och i nyare upplagor läses därför enligt Spanska Akademiens föredöme tagarino, ehuru denna ändring, strängt taget, icke är alldeles nödvändig; moren kunde ju nämligen vara båda delarna, d. v. s. bördig från Aragonien och bosatt i Tanger.
