det ett ett godt sken, beslöt han att göra, såsom han ock gjorde, en färd till ett ställe vid namn Sargél, som ligger tjugu mil från Algier åt Orán till och hvarest drifves stor handel med torkade fikon. Två eller tre gånger gjorde han denna färd i sällskap med den nämnde tagarinen. Tagarinos kallar man i Berberiet morerna från Aragonien, och dem från Granada mudéjares, och i konungariket Fez heta de sistnämnda elches[1], dem är det som konungen mest använder i krig. Men vidare! Hvar gång renegaten gick ut eller in med sitt fartyg, kastade han ankar i en liten bukt, som låg två bågskott från trädgården där Zoraida väntade, och där plägade han då med full afsikt tillsammans med de moriska roddarna antingen förrätta salá, bönen efter muhamedanskt bruk, eller ock försöka sig liksom för ro skull med det han tänkte göra på allvar, och därför gick han till Zoraidas trädgård och bad henne om frukt, och hennes fader gaf honom sådan utan att känna honom. Såsom han sedermera omtalade för mig, hade det varit hans afsikt att få språka med Zoraida ock säga henne, att det var han som på min befallning skulle föra henne till de kristnas land, så att hon kunde vara glad och trygg; men det vardt honom aldrig möjligt, ty de moriska kvinnorna låta aldrig se sig af någon mor eller turk, så framt icke deras man eller fader ålägger dem det; med kristna fångar däremot låta de sig umgänge och gemenskap behaga, till och med utöfver hvad som vore klokt. Och för min del skulle det hafva förtrutit mig om han talat med henne, ty kanske hade han skrämt upp henne, när hon märkt att hennes sak gick i renegaters mun; men Gud, som skipade det annorlunda, tillstadde icke vår renegats goda afsikt något tillfälle.
När nu denne såg huru säkert han for fram och tillbaka till Sargél, och att han kunde ankra när och hvar och huru han behagade, att hans kompanion tagarinen ej hade någon annan vilja än hans egen, att jag redan var friköpt, och att det enda som återstod var att få reda på några kristna att sköta årorna, tillsade han mig att eftertänka hvilka jag ville taga med mig utom de friköpta och att vidtala dem till nästa fredag, till hvilken dag han utsatt vår afresa. Med anledning häraf vidtalade jag tolf spaniorer, alla duktiga roddare och hörande till dem, som hade största frihet att få aflägsna sig ur staden. Det var icke lätt att då för tillfallet få fatt i så många, ty tjugu fartyg voro ute på kaperi och hade medtagit alla roddare, så att dessa tolf icke hade stått att få, om ej det varit så att deras herre den sommaren hade stannat hemma
- ↑ Mudéjares lär egentligen hafva betecknat morer från det inre af landet, men användes oftast om dem från Granada och Andulusíen, (förmodligen emedan morer voro sällsynta i Kastilien), medan andra från Aragonien, Katalonien och Valencia kallades tagarinos. — Enligt Braunfels skall namnet elche här ej vara rätt förklaradt, enär det gäller för renegater i allmänhet och deras efterkommande.
