158
utan att gå på kaperi, för att bygga färdig en tvåmastare som han hade på stapeln. Till mitt folk sade jag endagt att de nästa fredags eftermiddag skulle smyga sig ut en i sänder taga kosan till Hadjí Muráds trädgård och vänta mig där, tills jag komme. Denna underrättelse gaf jag hvar och en särskildt, med befallning att, äfven om de där träffade andra kristna, de icke skulle säga dem annat än att jag hade tillsagt dem att vänta där.
Sedan jag ombestyrt detta, återstod mig en annan åtgärd och det den viktigaste, nämligen att underrätta Zoraida på hvilken punkt sakerna stodo, på det hon måtte vara förberedd och varskodd, så att hon icke blefve förskräckt, om vi oförmodadt komme öfver henne före den tid hon trodde att det kristna fartyget kunde vara tillbaka; jag beslöt därför att gå till trädgården och försöka om jag kunde få tala med henne. Under förevändning att få plocka hvarjehanda örter, gick jag dit en dag före affärden, och den förste jag träffade var hennes fader, hvilken frågade mig på ett språk, som i hela Berberiet, ja till och med i Konstanstinopel talas mellan slafvar och morer och som hvarken är moriska eller kastilianska eller något annat folks språk, utan en blandning af alla språk och hvarmed vi alla göra oss förstådda[1]; på detta slags språk, alltså, frågade han mig hvad jag sökte i hans trädgård och hvems slaf jag var. Jag svarade honom, att jag var slaf åt arnauten Mamí[2] — och det sade jag emedan jag säkert visste att denne var en hans synnerligen gode vän, — och att jag sökte alla slags örter till sallat. Han sporde mig vidare om Jag vore utlösningsslaf eller ej, och huru mycket min herre fordrade för mig. Medan vi höllo på med alla dess frågor och svar, framträdde ur trädgårdshuset den sköna Zoraida, som redan för länge sedan hade märkt mig, och enär, såsom jag redan sagt, morinnorna för ingen del krusa med att låta sig ses af kristna eller äro blyga för dem, så betänkte hon sig icke på att gå dit där hennes fader stod med mig; ja, så snart fadern såg henne komma och det helt långsamt, ropade han på henne och bad henne träda närmare.
Det blefve för vidlyftigt om jag nu skulle skildra den stora skönhet, det behag, den härliga och rika prydnad hvarmed min älskade Zoraida visade sig för mina ögon; jag vill endast säga att från hennes undersköna hals, hennes öron och hår hängde flera pärlor än hon hade hårstrån på hufvudet. Kring fotknölarna, dem hon enligt morisk sed bar obetäckta, hade hon två carcajes — så kallas på moriska smycken eller
- ↑ Det är samma slags språk, hvilket än i dag förekommer som affärsspråk på kusterna af Medelhafvets östliga hälft och vänligen är kandt såsom lingua franca.
- ↑ Det var denne Mamí, som hade tillfångatagit Cervantes på galeren Sol vid hans återfärd till Spanien. Cervantes nämner honom äfven i sin Galatea samt i andra arbeten.
