Noter.
1 Mudéjares lär egentligen hafva betecknat morer från det inre af landet, men användes oftast om dem från Granada och Andulusíen, (förmodligen emedan morer voro sällsynta i Kastilien), medan andra från Aragonien, Katalonien och Valencia kallades tagarinos. — Enligt Braunfels skall namnet elche här ej vara rätt förklaradt, enär det gäller för renegater i allmänhet och deras efterkommande.
2 Det är samma slags språk, hvilket än i dag förekommer som affärsspråk på kusterna af Medelhafvets östliga hälft och vänligen är kandt såsom lingua franca.
3 Det var denne Mamí, som hade tillfångatagit Cervantes på galeren Sol vid hans återfärd till Spanien. Cervantes nämner honom äfven i sin Galatea samt i andra arbeten.
4 Som pärlor begagnas jämförelsevis litet hos oss, saknar svenskan ett eget ord för det spanska aljófar, hvarmed menas pärlor, hvilka äro så små, — som ett knappnålshufvud eller ett mindre växtfrö, — att de icke hafva någon användning hvar för sig, utan endast förenade i ett större antal, till bildande af monogrammer och dylikt. Då franskan har semence de perles, engelskan seed pearls och tyskan Perlensame eller Samenperlen, har öfversättaren trott sig kunna våga uttrycket pärlfrö.
5 Zoltaní, d. v. s. sultansmynt, präglades af guld till olika värde under olika tider.
6 Bagarinos eller bagarines betyder ursprungligen sjöfolk, och därmed menas fria morer, som försörjde sig med trädgårds- eller annat arbete; här nämnas de i motsats till de kristna slafvarna.
7 Nizaraní = nazareer, d. v. s. kristne.
8 Vanligen öfversättes detta ställe: »jag har aldrig önskat öfvergifva dig eller tillfoga dig något ondt». Detta kan dock icke hafva varit Zoraidas mening, ty hon hade ju hela tiden varit i hemligt förstånd med de kristna om att åtfölja dem till deras land; det har därför synts rimligare att tolka texten enligt Hartzenbusch’s förslag, så att dejarte = dejar hacerte, och det är till och med mycket möjligt att det senare ordet blott af förseelse blifvit utelämnadt, då det återkommer strax efter. Den ursprungliga lydelsen skulle då hafva varit: Nunca mi deséo se extendió á dejar hacerte, ni hacerte mal.
9 I fråga om uddens namn och dess betydelse har Cervantes oriktiga uppgifter, sannolikt förledd genom ett hos spanska sjömän ganska allmänt gängse missförstånd. Redan när han skref denna förra del af sin D. Quijote, hade han emellertid kunnat få upplysning om verkliga förhållandet af D. Luis del Mármol Carvajal, som i sin Descripción general de Africa (tre delar, 1573—99) omtalar, att uddens rätta namn är Kobor rumia eller Keber rumia, d. ä. den romerska grafvården efter ruinerna af en dylik, som finnas därstädes. — Om la Cava har blifvit taladt i 227:e kapitlets not 3. Om själfva det afgörande slaget vid Jerez de la Frontera (711), där Spanien föll i morernas våld, berättar ärkebiskopen i Toledo, Rodrigo Jiménez de Rada i följande ordalag: »Enligt Goternas plägsed förde man konung Rodrigo på en elfenbens-
